Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

50 år sedan flottningen upphörde i Svågan

/
  • Bruno Frank arbetade hela sitt yrkesverksamma liv som flottare på Svågan och Dellen.
  • När det bildades brötar fick man stänga uppströms för att förhindra att mer virke kom och la sig ovanpå.
  • I båten syns Per Gunnar Frank och Sven-Erik Frank när de är i Lillvalsjön.
  • En bild från början av 90-talet på tappstället i Svågan söder om Skån.

I år är det 50 år sedan sista stocken flottades i Svågan. 86-årige Bruno Frank var en av de som arbetade som flottare i Svågadalen.

Annons

Som femåring följde Bruno Frank med till flottkojan när hans pappa arbetade som flottare. När Bruno Frank fyllde 18 år började han själv arbeta som flottare i Svågan, precis som sin pappa, farfar och sina farbröder och kusiner.

– Det var aldrig någon tvekan om vad jag skulle bli, säger Bruno Frank.

I dag är Svågaälv populär hos fiskare och många hyr kanoter för att paddla längs de stillsamma partierna av älven. Men det finns inte så många spår kvar av flottningsepoken. Det mesta av flottningsrännorna, dammarna och stenkistorna är rivna.

– Men om man vet vad man ska leta efter så kan man hitta rester. Det var svårt när man skulle riva allt, man fick till och med spränga bort en del. Så välbyggt var det, de var duktiga hantverkare, säger Bruno Frank.

Flottningen var en stor och viktig näring i Norrland där älvarna var transportleder för timret till sågverk och massabruken ute vid kusten. I början av 1900-talet fanns det dubbelt så många flottleder som järnvägar i Sverige. Det var ett system av bäckar, åar, sjöar, älvar med kanaler, rännor och sorteringsverk på cirka 330 mil.

Den organiserade flottningen i Svågan började 1875 när man byggde flottningsrännor. Många värmlänningar kom till både Hälsingland och Härjedalen för att delta i flottningsarbetet.

Svågaälven var unik i Sverige med sin så kallade Svågatappning. Egentligen var det för lågt vattenstånd i älven för flottning och då magasinerade man stora mängder vatten i främst sjön Hångstaön. Flottarna samlade virket i sjöarna söder om Skån, sedan tömde man magasinen och då höjdes vattenståndet i älven ett par meter under några dygn. Då fick flottarna skynda sig att flotta ner virket till Dellensjöarna.

Bruno Frank växte upp i Valsjön i Svågadalen vid gränsen till Medelpad, det var en av byarna som blomstrade under flottningstiden. Det är nedanför Valsjön som flödet till Svågan startar. Sex mil bort rinner den ut i Norrdellen vid Friggesund. Bruno Franks pappa och farfar var flottarbasar och nästan alla i släkten bakåt i tiden arbetade med flottning.

I början av 1920-talet var flottningen i Svågan uppdelad i sex distrikt och flottningen bedrevs av flottarlag på ackord. Bruno Frank tillhörde distrikt tre som arbetade i Siksjön.

– Man var beroende av varandra när man flottade. Alla jobbade för laget, berättar Bruno Frank.

Även efter pensionen har Bruno Frank fortsatt att intressera sig för flottningen. Under åren har han dokumenterat flottningens historia i bland annat en bok, Flottningen i Svågan. I boken skriver han att många av flottarna, som även arbetade i skogen under vintern, uppskattade att få uppleva naturen dygnet runt under den finaste delen på året.

I år är det 50 år sedan flottningen upphörde och Bruno Frank blev kvar i skrået hela sitt yrkesliv, han avslutade det som arbetsledare på Dellensjöarna.

– Jag tycker att all kultur ska bevaras. Vi måste komma ihåg vårt ursprung och skogsbruket är en viktig del i Sveriges industri, säger Bruno Frank.

Mer läsning

Annons