Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fick inte hälsa på sin syster

/
  • Som syskon har Amandra och Rebecka kunnat stötta varandra efter att de lämnat Jehovas vittnen.

När systrarna Amanda och Rebecka lämnade Jehovas vittnen splittrades deras stora familj.

– Jag förlorade min värld. Det var som att jag var utlänning i mitt eget land, säger Amanda.

Annons

Hon uteslöts efter en skilsmässa från sin dåvarande man och eftersom hon visste att hon skulle bli utesluten förberedde hon sig på det värsta.

– Jag åkte runt till alla mina vänner och min familj och sa farväl. Jag kände mig väldigt ensam och svag och samtidigt som jag gick igenom en skilsmässa ville jag vara stark för mina barn, berättar Amanda.

Att hon uteslöts innebar att hon inte kunde träffa sina föräldrar, sina syskon eller deras barn. Inte heller alla de vänner hon hade inom Jehovas vittnen.

– Man förstår inte vidden av vad det innebär att bryta kontakten med dem förrän man är mitt i det. Det är också mycket smärtsamt för dem som inte får ha kontakt med den uteslutne. Men de har övat samvetet eftersom de vill lyda Gud och meningen med utfrysningen är att få den som utesluts att sakna sin familj och vänner, säger Amanda.

För hennes familj fanns hon inte längre, det var som hon var död, hon tillhörde "världen".

– Det blev mycket påtagligt när vi bodde i samma stad och jag mötte henne på gatan. Inte ens då fick jag hälsa, bara ignorera henne som om hon inte fanns. Jag var ledsen och frustrerad, jag såg hur ensam hon var, säger Rebecka.

Efter att Amanda uteslutits övervägde hon en tid att gå tillbaka för sina barn skull, men är glad att hon stod fast vid sitt beslut. Nu i vuxen ålder är ingen av dem med i Jehovas vittnen.

– Jag tänkte att jag kunde vara med, utan att vara med på mötena. Vittnen fanns på både pappans och min sida och det var tufft för dem att känna att jag var "felaktig" i församlingens ögon. Jag var rädd för att jag skulle förlora dem. Hur kan man förklara för barn att deras mamma är en "ond" människa och samtidigt lära dem att det är fel med mobbing. Dubbelmoral? Ja, verkligen! säger Amanda.

Rebecka stod inte ut med situationen och fem år senare valde hon att lämna församlingen. I ett brev tog hon avstånd från Jehovas vittnen med ett antal väl valda ord.

 – Jag skrev precis allt jag tyckte om dem. Det blev ett långt brev med mycket tankar som jag velat säga dem länge om hur den så kallade "organisationen" lär ut officiell mobbing. De borde vara förbjudet, säger hon. 

Deras familj blev först en del av Jehovas vittnen när båda systrarna var små. Det började med att Amanda som åttaåring följde med sin pappa på bibelstudier och församlingens möten.

– Det är märkligt egentligen. Han var journalist och alltid så kritisk till allt. Men han tyckte om att diskutera allt och var öppen för nya idéer, säger Amanda.

Snart drogs hela familjen in i rörelsen. Amanda var det duktiga präktiga vittnet som döpte sig som tolvåring och slutade skolan efter nian för att sprida församlingen budskap. Rebecka som är tio år yngre trivdes aldrig i församlingen trots att hon till skillnad från sin storasyster helt och hållet växte upp i den. Hon hatade att ge sig ut och knacka dörr och berätta om sin tro och värva nya medlemmar.

– Jag har aldrig känt mig hemma i Jehovas vitten. Mina syskon säger att jag har fått för lite andlig fostran, att våra föräldrar var för slappa med mig, säger Rebecka.

Systrarnas mamma var den sista i familjen som anslöt sig till församlingen.

– Jag tror att hon kände sig tvingad att vara med när alla vi andra var det, säger Amanda.

Det var också hon som tog döttrarnas "avfällighet" värst. Men det berodde inte på deras brist på tro och lydnad, utan att hon nära på miste dem i sitt liv. Hon fick träffa dem i smyg och de fick ringa och se efter så att inte de andra syskonen eller någon annan från församlingen var hemma hos henne. Mamman riskerade på så vis att förlora kontakten med sina andra barn och de 18 barnbarnen.

– Det tärde mycket på henne och det var inför oss hon visade hur jobbigt det var. Hon fick spela ett dubbelspel inför församlingen. Vi har tröstat henne många gånger när hon blev förtvivlad över hur familjen splittrats. Många gånger kände mamma att hon inte orkade leva vidare eftersom hon också riskerade att bli utesluten när hon träffade oss, berättar Amanda.

De har sett hur det har gått riktigt illa för många medlemmar, i synnerhet tonåringar, som har haft svårt att leva i en miljö med höga krav och som är så skild från resten av samhället.

– Man vill vara normal ungdom utåt i samhället och samtidigt en föredömlig ungdom i församlingen. Många har fått psykiska problem av all press och många har tagit livet av sig, säger Amanda.

Systrarna kallar sig "sektskadade". Det är de på så vis att de är på sin vakt inför olika gruppsammanhang.

– Det får inte bli för mycket "Vi" i gruppen, det måste kännas att man gör rätt och att man verkligen håller med gruppen. Man mår illa om det blir för mycket styrt, "så och så ska det vara, så ska man tänka". Jag är rädd för att bli placerad i en mall igen och inte få vara mig själv, säger Amanda.

Men det handlar också om att göra sig fri från de föreställningar om världen som de levt länge med. Inte minst rädslan för världens undergång, Harmagedon.

– Det tog lång tid att komma bort från det där. Så fort det blev ett jordskalv eller om jag såg något på nyheterna så tänkte jag "nu händer det, nu kommer Harmagedon!" Det tar ett tag att bli "avprogrammerad" från sådana tankar, säger Amanda.

Samtidigt som de har skilts från familj och förlorat gemenskapen har de glatt sig åt friheten att få tänka själva och göra sina egna val i livet. Amanda och Rebecka har lämnat Gud bakom sig, men tycker att det är spännande att bolla med olika "andliga" tankar och idéer utan krav på att det måste vara si eller så.

– För mig var det svårt för jag trodde verkligen att Jehova fanns och att jag och mina barn skulle dö i Harmagedon. Men så hände det andra andliga ting i mitt liv som jag tror tillhör en annan värld. Det är bara spännande att tänka sig att det finns något annat efter det här livet. Att lämna Jehovas vittnen är det bästa valet i mitt liv, säger Rebecka.

– Jag är inte alls religiös nu och jag har fått många nya vänner som tycker om mig för den jag är oavsett min tro eller otro. Det är så skönt att bara få tänka fritt och göra vad jag vill och få umgås med vem jag vill. Livet är kärlek och ödmjukhet, inte tunnelseende. Och det är så otrolig stort, njut av det! säger Amanda.

Annons