Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visor och vemod på Loses

/
  • En av många konserter på tvådagars visfestivalen på Loses i Bollnäs södra Finnskog. Pierre Ström, Gina van Dam och Kurt Öberg.
  • Pierre Ström, en av den svenska trubadurtraditionens förkämpar och en av dem bakom nya cd´n Dåren och Stjärnan. Tonsättningar av poeten och författaren Olle Svenssons lyrik.
  • Stämsång i skogen. Alla metaforer för livet finns i naturen. I alla fall i Olle Svenssons dikter.

Det finns väl få svenska namn som klingar mer alldagligt än Olle Svensson. Alla känner någon eller har någon i släkten eller på jobbet. Men det är inte alla Olle Svensson som har en visfestival till sin ära. För femte året har det varit tvådagarsfestival bland tallar och granar på Loses, Gustavsfors, i Bollnäs södra Finnskog.

Annons

Olle Svensson var poet och författare, född i Söderala men rotad i lilla Gustavsfors när 1900-talet var purungt men Flugån ringlade på ungefär samma sätt som den gör nu. Och vad det än var som fick en och annan man på den här tiden att vilja lämna skogsjobbet, kolningen och kojorna och hänge sig åt diktande och sökande så känns det rätt naturligt att ta poesin tillbaka till platsen.

Festivalen är som sagt tillägnad Olle - men i år finns en slags dubbel tribut. Trubadurveteran Pierre Ström har nämligen tillsammans med kollegor tonsatt sjutton Olle-texter och gjort albumet "Dåren och stjärnan". På lördagskvällen var det försläpp och konsert med låtar ur denna CD.

Det är opretentiöst på Loses och regnskvättandet tvingar dessutom fram musikerna nästan i knät på den lilla men lojala publiken när Pierre Ström, Gina van Dam och Kurt Öberg drar igång sin Svensson-repertoar. De tre trubadurerna tar en låt i taget i en slags stafett och med sina olika temperament och stilar fyller de liksom de olika teman som Olle Svensson rörde sig inom.

Kurt Öberg tar tag i den expressiva poeten. Han som gick där på skogen med ett vilddjur av vilja till något annat i bröstet. Både Kurt Öbergs sätt att sjunga och spela gitarr påminner mig om ryssen Vladimir Vysotskijs lite sammanbitna men också utlevda energi.

Gina van Dam har med sin vacker klingande tolvsträngade gitarr mer fokus på naturlyrikern. Men också dysterkvisten. Eller ska man kanske ta det mer på allvar och säga vemodets och självtvivlets poet. Han som ganska säkert läste och tog intryck av den ett par decennier äldre Dan Andersson. Utan att härma - men ändå komna ur samma sammanhang.

När Gina van Dam sjunger "Mörka ljus inom mig" passar naturen på att slänga lite kvällssol på grantopparna som plötsligt blir ljusare än den mörka himlen i bakgrunden.

Pierre Ström, slutligen, tar sig an kärleken. Som i och för sig aldrig är enkel eller rosenröd den heller. Men med tryck i rösten, många verser och enkla melodier blir vi övertygade om att den ändå var stark.

Visorna utgör, på klassiskt vis, berättelser men utan särskilt tydliga början eller slut. Det är snarare livsinsikter i vardagsfilosofisk form. Och så lite av det oroliga vilddjuret som fortsätter riva och slita.

Allt under den avspända konserten görs ett och annat inhopp. Billey Shamrock med fint concertina-dragspel. Gunnar Ekman med fyllig röst bland annat.

När allt är slut har vi nåtts av insikten att alla metaforer för livet finns i naturen. Humlor, stigar som grånar mellan blommor, fåglar som sträcker över himlen som ett påbud för att det är dags att själv lämna. Molnen går för det mesta i moll i just de här Olle Svensson-visorna. Men både lägerelden och de frostkalla, gnistrande nätterna bär på ett visst ljus.

Mer läsning

Annons