Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV+TEXT: Jakt med spade, yxa och tålamod

Hälsingarna har jagat älg i tusentals år. Fast inte med vapen.
Samtidigt som Jesus trampade vår jord grävde Växbobornas förfäder ett långt system av gropar.
Deras fångstanläggning går tvärs över vägen mellan Arbrå och Växbo, och lär ha fällt många älgar under seklernas lopp.

Annons

Det går utmärkt att jaga älg med spade och helst bör du också ha en yxa. Så har hälsingarna jagat i tusentals år, ända in på 1800-talet.

På hundratals ställen över hela vårt landskap finns spåren efter forna tiders jakt. Ett av de många välbevarade fångstgropsystem går tvärs över väg 651 sydost om Flästa. Det grävdes av hälsingar för 100 generationer sedan, kring tiden för Kristi födelse. En av groparna är undersökt av arkeologer i samband med att vägen breddades för ett antal år sedan.

Läs mer: Rätt plats vid rätt tillfälle – Anders fick se en vit älg

Den ensliga väg 651 slingrar sig på en ås mellan Växbo och Arbrå. Tallskogen skvallrar om att marken är sandig och lättgrävd. När man blåser förbi med bilen syns inte lämningarna efter förhistorisk jakt, men den som stannar och går in i skogen hittar snart groparna. De syns tydligt även om de har blivit flackare och grundare med åren. Man kan fortfarande se vallarna omkring dem, där jägarna kastat upp material från groparna. 28 gropar ligger på en två kilometer lång linje på tvärs med åsen. Förfäderna visste att älgen gick här.

Helga tog med sig arkeologerna Bo Ulfhielm och Maria Björck från länsmuseet, och Rengsjöjägaren Anna-Karin Ivarsson ut i skogen för att fundera över forna tiders villkor.

Det står snabbt klart att den här jaktmetoden inte går att acceptera i dag.

– Nä, jag tror att det var ett stort lidande för djuret, och det vill man ju inte, säger Anna-Karin Ivarsson.

Groparna var två till tre meter djupa och formade som tratten till ett kaffefilter. Runda upptill, och rakt smalt där nere. Vid utgrävningar har man hittat rester av så kallade sparklådor i botten av groparna. En rektangel av plankor, ungefär som en smal pallkrage där älgens ben fastnade.

Ingen vet hur länge djuren fick ligga och lida i väntan på att bli ihjälslagna. Kanske låg de och skrek, tror Anna-Karin Ivarsson. Vi vet inte om folket bodde här och snabbt kunde höra att det var dags att vittja en grop, eller om de vandrade hit för att titta till fällorna då och då.

– Det är det som är så fascinerande. Groparna är det enda spåret vi har av människorna här från den här tiden, förutom några enstaka stenföremål. Vi vet inte var de bodde, säger arkeolog Bo Ulfhielm.

Han berättar att järnålderns hälsingar spärrade av mellan groparna genom att fälla träd på tvärs längs systemets linje. På så sätt leddes älgarna att gå över groparna som var täckta med ris.

– Jag visste inte att det var stängsel emellan på det sättet. Jag tror att det måste ha fungerat bra, säger Anna-Karin Ivarsson.

Hennes sambo är också jägare och brukar berätta en gammal historia om en son som fick välja mellan att ärva faderns gård eller hans fångstgropar. Sonen valde de senare. De var alltså mer värda än gården. Varianter på den historien finns på flera håll i landet.

Testa dig själv! QUIZ: Kan du din jakt?

Och visst måste groparna ha varit effektiva. De har varit i bruk kontinuerligt, byggts ut under generationer och underhållits så bra att de bevarats ända in i våra dagar.

Det finns fynd som tyder på att forna tiders älgfångst kunde vara synnerligen effektiv. Det säger Göran Ericsson, professor i viltekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

– Vid utgrävningar i Jämtland har man hittat stora mängder ben, som visar att fångstgropar har fungerat i närmast industriell skala. Med ett stort fångstsystem får man ett stort antal älgar, och det har krävts många människor för att hantera dem, säger Göran Ericsson.

Han menar att vi ofta har en överdrivet romantisk syn på folks liv i gamla tider.

– Man levde nog inte alltid i samklang med naturen. Det fanns säkerligen lokal rovdrift, man tömde ut resurserna på ett ställe och flyttade på sig, säger Göran Ericsson.

Läs mer: Skillnad på älg och älg

Tillgången på älg beror på många faktorer, som klimat, jakt och hur skogen brukas. För 200 år sedan var älgen nästan utrotad i Sverige. Ny genetisk forskning visar att det kan ha funnits bara några hundra individer när antalet var som lägst. Fångstgroparna var ett bidragande skäl.

– Fast hetsjakten med skidor var ännu effektivare. Man förföljde djuren med skidor på skaren. Klövarna trampade igenom snön och djuren blev trötta snabbare än människorna, säger Kjell Danell, professor emeritus i viltekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Hetsjakt förbjöds i vissa områden redan på 1700-talet, staten rekommenderade passiva metoder i stället, till exempel grop.

1808 fridlystes älgen i tio år. Sedan var den fredad i perioder under resten av 1800-talet. 1864 förbjöds jakt med fångstgrop. Djurens lidande var ett av skälen.

Mot slutet av seklet kunde älgen erövra Sveriges skogar igen. Det berättas att Norrlands befolkning undrade vad det var för ett stort konstigt djur som började dyka upp, berättar Kjell Danell.

Prästerna hade läst grekisk litteratur i Uppsala och visste besked. Fast i böckerna stod det att älgen saknade knäleder och därför inte kunde lägga sig ner. För att sova var de tvungna att luta sin tunga kropp mot ett träd.

Så befolkningen gick ut i skogen och sågade av träd till hälften, i hopp om att en trött älg skulle luta sig där och falla omkull. Sägs det i alla fall.

I dagarna börjar årets jakt på många håll i Hälsingland. Spaden och yxan har bytts mot bössa, och det ska vi väl vara glada för. Både människor och älgar.

Mer läsning