Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre år efter den blodiga björnattacken

/

Det har gått tre och ett halvt år sedan Per Hedberg från Kilafors låg på marken med björnens käftar runt huvudet och trodde att hans sista stund var kommen. I dag är han i det närmaste återställd. Men han tänker på attacken varje dag och lusten att vistas i skogen är borta.

Annons

Det var den 28 januari 2012. Per Hedberg och hans bror hade varit ute och tränat jakthundarna i ett skogsområde mellan Kilafors och Holmsveden. Plötsligt försvann en av hundarna till skogs. Per Hedberg följde efter och när något stort brunt flög på honom trodde han först att det var en älgkalv. Men det var en arg björnhanne som blivit väckt ur sitt ide av hunden.

Flera av de artiklar som skrevs om händelsen beskriver hur det såg ut som en slaktplats när räddningspersonalen väl hittade honom.

Skalpen och ena örat var avslitna. Nyckmuskelfästet krossat. Högerhanden sönderbiten.

Av detta syns inte mycket i dag. Kroppen har läkt och läkarna som sydde ihop honom tycks ha gjort ett bra jobb. Det är egentligen bara två fingrar på högerhanden som han inte kan röra fullt ut.

– Jag har svårt att greppa hammaren ordentligt så det är farligt att stå i närheten när jag spikar, säger Per Hedberg och skrattar.

Under en period gick han i terapi för att bearbeta den mentala biten.

– Jag vet inte om det hjälpte, men det var skönt att prata av sig lite.

Redan efter fem månader var han tillbaka på jobbet, det egna skogsföretaget. Men visst har händelsen satt sina spår.

– Jag tänker på det åtminstone någon gång varje dag. Det tror jag de flesta som drabbats av svåra olyckor gör. Det var ju verkligen dödsångest när jag låg där.

Värst är att han inte längre tycker om att vistas i skogen. Förr var ett av livets glädjeämne att vara ute i skogen med gråhundarna Tuva och Tilla.

– Tjusningen med det har försvunnit totalt och det är samma sak med jakten.

Men han jagar fortfarande älg. Mest för hundarnas skull och för att stötta sonen Maths som nyligen börjat jaga.

– Björn har jag däremot aldrig velat jaga. Det är att utmana ödet och det är jag inte intresserad av. Jag har en djävulsk respekt för dem och så var det redan innan olyckan.

Ibland hör Per Hedberg folk säga att de inte vågar gå ut och plocka svamp eller bär på grund av rädsla för björn. Det tycker han är synd, men han förstår dem.

– Självklart ska vi ha björn i skogen, men koncentrationen häromkring har ökat väldigt de senaste åren. Under förra årets björnjakt sköt Gävleborg slut på sin tilldelning redan efter några dagar. Det tycker jag tyder på att tilldelningen borde ökas, säger han.

Så skrev vi om attacken 2012:

Man allvarligt skadad efter björnattack

Per har vaknat efter björnattacken

Skadade jägaren på bättringsvägen

Mycket att bearbeta efter björnattacken

Hemma efter björnattacken

Mer läsning

Annons