Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stående ovationer på Bollnäs Kulturhus

/
  • A tribute for Dire Straits fick med Kulturhusets publik på noterna.

Det var ett tämligen välfyllt Kulturhus som på lördagskvällen bänkade sig framför Stora scenen för att se och höra A tribute to Dire Straits. Ett coverband som läst sin läxa väl och möttes av stående ovationer från publiken.

Annons

Och visst var de bra. Ska man hitta något att vara kritisk mot var det väl att det lät lite väl mycket som Dire Straits på skiva.

Gitarristen Stefan Jonsson ägde verkligen Stora scenen utan att för den skull göra mycket väsen av sig. Han bara spelade – och det räckte. En oerhört begåvad gitarrist och jag tror nog att Mark Knopfler själv skulle ha varit nöjd.

Totte Rajamäki på sång lät tillräckligt lik Mark Knopfler för att det skulle gå igenom och förutom dessa två och ett väl samspelt och tight band kan man kanske också nämna Martin Lindqvist på saxofon. Hans bidrag lyfte ofta låtarna ytterligare en dimension.

Men det är svårt att recensera när man har att göra med artister som gjort det till sin grej att låta så lika sina idoler som det bara går. Det blir liksom lite att man recenserar originalet fast det ändå inte är det.

Hur som helst, A tribute to Dire Straits lyckades med att låta som Dire Straits och publiken levde med i de allra flesta låtar. Låturvalet var helt okej, även om jag inte fick höra Once upon a time in the west.

Däremot fick vi höra Telegraph road. En utomordentlig representant för Mark Knopflers storhet.

Från det ytterst finstämda ligger den liksom och laddar upp. Flera gånger nära, men precis när det ska sätta fart ställer bandet sig på bromsen innan... Stefan Jonsson släpper på och tar publiken med på en furiös ritt över prärien.

När jag sitter där får jag mig också en liten tankeställare. Vi har vant oss vid att olika Elviskopior visar upp sig och samma öde har både Beatles och Rolling Stones råkat ut för.

Abba har också blivit en slags nostalgitripp och nu är det alltså dags för Dire Straits. När jag gick på högstadiet minns jag att det var en tjej i min klass som hade en urblekt jeansjacka och på den hade hon skrivit "Dire Straits" med bläckpenna.

Det var när Dire Straits hade gett ut sin, typ andra platta och Sultans of swing ännu kunde räknas som het ny musik. Henne har jag inte sett sedan en traumatisk femårsträff efter skolan. Undrar vad det blev av henne?

Man börjar bli gammal. Men akta er, snart kommer det tributeband som lirar Justin Bieber också.

Läs också: Stjärnspäckat när Hälsinglands största artister skramlar till flyktingkrisen

Läs också: Oj så mycket musik i höst

Läs också: Punken lever i Bollnäs

Mer läsning

Annons