Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RSMH blev Lindas räddning

/

När Linda Östlund gick på mellanstadiet blev hon sexuellt utnyttjad av tre killar.
Det har inneburit 17 år av psykiskt lidande.
För ett år sedan kom vändningen.
– Tack vare stödet från RSMH har jag kunnat sluta med medicinerna och flytta in i en egen lägenhet.
Nu är hon förbannad på kommunen som ville tvinga föreningen att följa deras regler.

Annons

Det var Linda Östlund som slog larm om hur illa det hade blivit sedan RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, tvingats lämna villan på Vintervägen för att flytta in i Aktivitetshuset där kommunen bedriver daglig verksamhet för människor med psykiska funktionshinder.

Helt plötsligt fick inte föreningen bjuda sina medlemmar på fika längre eller använda sina möbler från villan. Det skulle vara lika för alla hette det.

Själv kände hon inte igen sig längre, allt som hade varit tryggt och invant var som bortblåst.

Nu har RSMH beslutat sig för att lämna Aktivitetshuset trots att de inte ens varit där en vecka. Och det är Linda glad över.

– Det kändes som de ville ta över vår verksamhet och göra den till sin egen. Trots att vi är en medlemsstyrd förening och inte har ett dugg med kommunen att göra. Vi skulle tydligen få laga mat som RSMH får bidrag för, men då skulle även de övriga i huset få äta av den maten. Det kallar jag att sno våra pengar.

Förra gången vi möttes klev Linda in på redaktionen, den här gången träffas vi i hennes lägenhet i Bollnäs. Den första egna lägenheten på många, många år. Trots att hon bara är 29 år har hon vistats den större delen av sitt vuxna liv på olika psykavdelningar.

– Jag har aldrig haft det särskilt lätt, samtidigt har jag heller aldrig mått så bra som jag gör nu, säger Linda.

Redan i lågstadiet i Sollefteå blev hon mobbad för att hon var rödhårig och fräknig, men efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av tre högstadiekillar vid elva årsålder började hon må riktigt dåligt och reagerade med utåtriktad ilska. Hon var arg på allt och alla. Det gjorde ont inombords, men hon ville inte berätta.

– När jag var 15 år gav jag mig på mamma och slog henne. Då orkade hon inte längre.

För Lindas del innebar det fyra fosterhemsplaceringar och ett alkoholberoende innan hon var fyllda 18. Efter en överdosering av något som hon trodde var vanligt alkohol – som nära nog höll på att kosta henne livet – blev hon placerad på ett behandlingshem för flickor som självskadade sig.

Psykiskt blev hon inte bättre, det enda som hände var att hon började skära sig själv med rakblad. Precis som alla andra.

– Jag vet inte varför, men på något sätt kändes det som om skadorna var det enda sättet att bli sedd på det där hemmet, säger Linda och visar armarna som är fulla av ärr.

Senare blev skärandet ett sätt att döva den inre smärtan. Och det fortsatte hon med ända fram till för två år sedan.

Efter flera långvariga vistelser inom psykiatrins slutna rum flyttade hon som 22-åring hem till mormor i Arbrå. Men redan innan hade hon knutit kontakt med RSMH. Det var där hon för första gången kände att hon fick vara sig själv och träffa andra med liknande problem.

– Det var en självklarhet att fortsätta medlemskapet, därför sökte jag mig till villan på Vintervägen när jag hade mina pigga stunder, säger Linda.

Med tiden kom också förbättringarna. Hon blev gladare, piggare och ville försöka göra något åt sin övervikt. För ett år sedan tog hon sin sista nervlugnande tablett och i oktober kunde hon flytta in i lägenheten. Visst är hon fortfarande skör, men hon har fått livet tillbaka. Det säger hon är RSMH:s förtjänst. Och hunden Dixie som är hennes bästa vän och trösterska.

– När beskedet kom att vi måste flytta från villan började jag må lite sämre igen. Inte blev det bättre när vi flyttade in i lokalerna heller, när kommunen började ställa orimliga krav. Men nu känns det ändå som om det kan bli något bra av det här. Vi tittar redan på nya lokaler, säger Linda och lyfter upp Dixie i famnen.

Den lilla terriern var minst i kullen och utstött av sina syskon. Kanske är det därför man kan se samförståndet dem emellan.

Mer läsning

Annons