Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mona öppnade sitt hem för barn som behöver stöd: "Varför ska rum stå tomma?"

/

Jag träffar Mona på familjehemsdagen, en föreläsningsdag för familjehem i Bollnäs kommun. Hon utstrålar glädje och spontanitet. Vi småpratar vid fikabordet och jag märker snart att hon har integritet och att hon kommenterar det vi pratar om med klokhet. När jag i slutet av dagen efterlyser någon att intervjua vrider sig de flesta lite obekvämt på sina stolar men Mona utbrister utan tvekan:
– Mig kan du intervjua!

Annons

Mona bor i Arbrå, i ett hus som står placerat mitt emellan Ljusnan och järnvägen, tillsammans med två av hennes tre döttrar och en familjehemsplacerad flicka på 16 år. Närheten till vattnet är påtagligt men också järnvägen. Jag tänker att tågtrafiken måste vara störande. Väl inne i huset känns det dock som att omvärlden försvinner. Det vilar ett lugn över rummen, ett lugn som nästan går att ta på.

– Jag har ett stort hus, varför ska rum stå tomma när det behövs hjälp? Jag tänker att det finns många stora hus i vår kommun, med många rum som står tomma, säger Mona som svar på min fråga om varför hon har familjehem.

– Det har väl med mitt förflutna att göra också, tillägger hon. Jag har mina sorger, erfarenheter som gjort att jag är den jag är.

Erfarenheter som har gjort dig omsorgsfull?

– Ja, jag har alltid tänkt mer på andra människor än på mig själv.

Den där spralliga kvinnan jag träffade på familjehemsdagen känns långt borta. Det finns ett påtagligt allvar i Mona, samma sorts allvar som finns hos de flesta som har förmåga att sprida positiv energi. Jag tänker att det är skönt med den sortens människor, de som inte är rädda att alldeles förlora sin integritet om de bjuder på sig själva.

Hur började allt?

– Det var en flicka som ville bo här, en vän till en av mina döttrar. Där fanns redan en kontakt med sociala myndigheten, så det var mest att informera om att hon ville bo här och att vi gärna hade henne boende här. Hon bodde i vår familj i två år, innan hon flyttade till eget boende.

De flesta hade nog inte tagit emot en dotters vän, öppnat sitt hem, med allt vad det innebär?

– Jag har alltid varit sådan. Det är många gånger som det kommit kompisar till mina barn som fastnat med mig, vid köksbordet.

Vad är det som gjort att du haft tid, ork och lust med det?

– För att de har behövt någon.

Mona tystnar och tittar ut genom fönstret i några sekunder innan hon fortsätter.

– Det är väl där ens egen barndom kommer in. Jag hade behövt någon att prata med.

Är det så att du läker dig själv genom att läka andra?

– Så fungerar vi alla. Gör vi illa någon gör vi också illa oss själva. Gör vi något bra för någon annan så gör vi också något bra för oss själva.

Vad är den största omställningen med att ha barn placerade i hemmet?

– Anpassningen. Det är ju en helt ny människa som ska in i familjen. En människa med en annan uppfostran, kanske med ett annat språk, en annan kultur.

Vad är den största behållningen?

– Om man tänker på alla som behöver något och att man faktiskt kan ge en person det, att få se en människa blomstra, det gör mig rikare i själen. Jag blir varm i hjärtat

Bollnäs kommun behöver nya familjehem, varför tror du människor tvekar inför det här uppdraget?

– Jag tror inte att människor förstår vad de kan bidra med.

Tror du de tänker att det är mer komplicerat och svårt än vad det faktiskt är?

– Ja. Det är många som tycker det vi som har familjehem gör är så bra, men de kan inte tänka sig att göra det själva. Jag tror att det har med förändringen att göra, att de inte riktigt vet hur det blir.

Allt de här barnen behöver, är att få leva ett vanligt familjeliv.

Jag tänker att människor komplicerar saker för sig. Det gäller oss alla. Vi ser inte skogen för alla träd. Hur många gånger har man inte grubblat för att till slut upptäcka att lösningen fanns rakt framför en? Vad är jag förmögen att ge? Har jag något som någon annan kan ha glädje av? Jag tror som Mona att vi människor tror för lite om oss själva, jag tror vi är alla större än vi tror.

Hur genomför man det här uppdraget på bästa sätt?

– Med fasta rutiner. Sen kan den fasta rutinen vara att man äter någon gång mellan fyra och sex på kvällen, det är ju också en rutin. Familjerna måste inte se ut på något visst sätt, med sunt förnuft och lite trygghet i sig själv har man alla förutsättningar.

Efter intervjun, när jag lämnat huset, tänker jag att det ju måste ha farit förbi tåg under vår pratstund vid köksbordet, men utan att jag kan erinra mig ett enda.

Mer läsning

Annons