Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Misstag brukar kosta"

/
  • Linda Styf vill att de som utsatts för vanvård i barn- och fosterhem ska få skadestånd av staten.

Linda Styf gick aldrig till upprättelseceremonin för de som vanvårdats i svenska barn- och fosterhem. Om ingen ersättning betalas ut är det svårt att ta ursäkten på allvar, menar hon.

- Misstag brukar kosta. Det ska svida i plånboken, det är pengar som talar, säger hon.

Annons

Att staten tar på sig skuldbördan för vanvården är ett steg i rätt riktning, menar Linda Styf, som själv har vittnat om övergrepp i fosterhem.

- Det är ingen som har sagt tidigare att det inte är vi som har gjort fel, säger hon.

Men det räcker inte. De som medverkat i den statliga utredning om vanvård i svenska barn- och fosterhem vill veta om de ska få det skadestånd som det har rått frågetecken kring, på 250 000 kronor.

När Linda Styf hörde nyheten om att vanvårdsutredningen skulle göras, var det våren 2006 och hon hade precis kommit hem från en halvårsvistelse i Thailand.

- Då klappade mitt hjärta hårt. Det var inget jag hade räknat med och jag tror ingen annan hade gjort det heller, säger hon.

Mer än 900 djupintervjuer har sedan dess gjorts i utredningen, med människor som berättat om sina fasansfulla erfarenheter i barndomen. Att lämna sina berättelser rörde upp känslor och minnen som de burit på i många år.

- Jag skulle få sätta ord på det som har varit, det kändes väldigt stort, säger Linda Styf.

Men intervjun blev inte riktigt som hon hade hoppats på. Hon skulle få tid på sig, var det sagt, men efter en och en halv timme skulle intervjuarna gå på lunch. Frågor ställdes på ett sätt som inte visade så stor lyhördhet för de vanvårdades situation, menar Linda Styf.

- De visste inte vad de gjorde. De hade inte riktigt förstått att det handlar om människor med posttraumatisk stress och hur man bemöter dessa människor. Det var som att öppna Pandoras ask. Många har inte vetat var de ska göra av det här, säger hon.

På vägen hem fick Linda Styf, som annars aldrig haft problem med ångest, en panikattack. Tack vare att hon tänkte på en fin plats i Thailand, där hon nyss varit, kunde hon hitta ett inre lugn som räckte för att ta sig hem.

Linda Styf var en av de första som intervjuades.

- Jag ringde tillbaka och sa att så här kan ni inte göra, ni måste ta det försiktigare, säger hon.

Att ta med sig en anhörig till intervjun, eller använda de erbjudna samtalstimmarna senare, har inte varit tillräckligt stöd för de människor som tagit fram minnena av traumat i barndomen.

- När man har varit med om något stort och mäktigt, oavsett det är sorgligt eller lyckligt, så kommer man hem och möts av en tomhet. De har inte tillsatt arbetskraften som behövs. De brast i tillsyn då och har gjort det nu också, säger hon.

Parallellt med vanvårdsutredningen pågick en annan utredning, Upprättelseutredningen, om hur man skulle gottgöra de som vanvårdats. Den föreslog en ersättning på 250 000 kronor till var och en av dem som upplevt övergrepp på fosterhem och barnhem, mellan 1920 och 1980.

Dessutom föreslogs en upprättelseceremoni, där staten skulle be om ursäkt.

I september gick barn- och äldreminister Maria Larsson ut med beskedet att det inte skulle bli någon ersättning.

- En ordentlig käftsmäll, säger Linda Styf.

Från politiskt håll är man nu överens om att ersättningen ska betalas ut, men något beslut i riksdagen har ännu inte klubbats, enligt Sveriges radio. Linda Styf har länge haft känslan att de ansvariga försöker skjuta frågan framför sig.

Hon är noga med att visa respekt för dem som valde att närvara vid upprättelseceremonin som hölls i Stockholms stadshus för en vecka sedan, men själv gick hon inte dit.

- En ceremoni ska vara till för att hedra och minnas. Den här var byggd på frågetecken. Vad är det som säger att de inte gör en kovändning igen, undrar hon.

Att inte få besked är inte nyttigt för människor med posttraumatisk stress, förklarar Linda Styf. En del av de som medverkat i utredningen är till åren komna och några av dem har avlidit.

- Regeringen borde se till att ett beslut tas så snart som möjligt. Vi vill få ro. Det räcker nu, säger hon.

Linda Styf har hittat musiken som hjälper till att hela henne, och ett hem i Hälsingland där hon bott i längre perioder. Hon hoppas på att kunna köpa ett torp här.

- Jag känner att jag har ett bra liv, men det är många som inte har det, säger hon.

Mer läsning

Annons