Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnen från en sessionssal

Första gången jag besökte sessionssalen i Bollnäs stadshus var på valborgsmässoafton 1975. Den gången hade det inget med jobbet att göra, utan var helt privat – en treminuters vigselceremoni tillsammans med vittnen och vigselförrättare.

Annons

Vigselförrättare var förresten dåvarande kommunalrådet Nils Jangren – vars barnbarnsbarn Kristoffer Lindberg är en av kommunens ledande politiker i dag.

På den tiden var jag ganska nyinflyttad i Bollnäs och jobbade som Ljusnans lokalredaktör i Söderhamn. Och inte kunde jag ana att jag i midsommartid 40 år senare skulle avsluta mitt yrkesliv i samma sal – som kommunreporter på samma tidning i Bollnäs.

Nu är det faktiskt några få dagar kvar till den allra sista arbetsdagen – och inte har jag ägnat hela yrkeslivet åt kommunfullmäktige och andra sammanträden i den där sessionssalen heller. Men det kändes ändå lite som att sluta en cirkel i måndags kväll, när politikerna tog sommarlov för att samlas igen först i slutet av september.

Hur många fullmäktigemöten jag har skrivit om under den senaste Ljusnanperioden, sedan 2001, är jag osäker på – men någonstans mellan 100 och 140 lär det vara.

Vissa politiker har varit med hela tiden sedan dess och några betydligt längre. Samtidigt kommer det nya efter varje val, samtidigt som andra slutar – och dessutom kommer nya partier då och då.

Majoriteterna har varierat – och någon gång spruckit under löpande mandatperiod. Vilka partier som samarbetar har också varierat och i dag har kommunen en "styrande minoritet" med S, V, MP och FP.

Någon brist på nyheter har det aldrig varit. Turerna kring Brotorget, Bollebacken, SJ-området och kulturkvarteret har det blivit många artiklar om – och fler lär det bli i framtiden också.

Mycket att skriva om har det också funnits på skolfronten, där Bollnäs numera har tio friskolor på grundskole- och gymnasienivå – och åtta fristående förskolor.

Men nyheterna får mina yngre kollegor ta hand om nu, medan jag nöjer mig med att läsa dem – helst i pappersform, men det kan duga med paddan eller mobilen också. Man vill ju inte bli betraktad som ett fornminne från blytiden av sina kollegor.

Ändå är jag ju det, egentligen. Innan jag flyttade till Hälsingland hade jag intervjuat tidigare statsministern Tage Erlander hemma i Värmland och under de första åren i Hälsingland träffade jag bland andra hans finansminister Gunnar Sträng och centerledaren Gunnar Hedlund.

Många av mina kollegor var inte ens födda då.

Mer läsning

Annons