Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malin har hand med hund

/

Att ha hund innebär mycket jobb, men ger mångfalt tillbaka i form av glädje, vänskap och kärlek. Så, ungefär, brukar hundägare uttrycka det. Malin Tangfelt vet allt om det där, med sex hundar i familjen. Att vara extramatte åt femton bonushundar, och ibland även några katter, varje dag gör också sitt till. Välkommen till tjejen vars vardag består av husdjur, från morgon till kväll.

Annons

Att få skäll är vardagsmat för Malin Tangfelt, men det är något hon tar med lika delar förnöjsamhet och glädje. Driver man dagis och pensionat för hundar och katter ingår ett antal utskällningar om dagen i arbetsvillkoren.
– Man blir lite utskälld ibland, men samtidigt har man femton glada kompisar, säger Malin Tangfelt med ett brett leende.
I egna företaget Häggesta hund och katt har hon varje dag ansvar för minst femton hundar, som antingen är på dagis eller på lite längre vistelse på pensionatet. Pälsvård och hundsim är annat som Malin erbjuder. När BollnäsNytt hälsar på är det just hundsim som står på programmet. I den lilla poolen plaskar för tillfället Caesar, en snart tvåårig dogue de bordeaux på inte mindre än 70 kilo. Det skvätter och stänker rätt rejält när Caesars kraftiga tassar bryter vattenytan. Regnrocken Malin har dragit på sig är mer än befogad.
– Det här är väldigt bra träning för hundarna, och om någon hund blivit skadad är det perfekt som rehabiliteringsträning, säger Malin. 

I Caesars fall är det ingen skada som ligger bakom, utan husse Johnny Gustavsson låter sin hund simma för ren tränings skull.
– Han är ju så tung, så det här är bra och skonsam träning för honom, säger Johnny medan Caesar frustar allt ljudligare i poolen.
När passet är över är det en trött hund som får hjälp av Malin och Johnny att komma upp på torra land. Caesar flåsar av ansträngningen och tungan hänger utanför medan han blir duschad av Malin. Efteråt ruskar han sig så vattnet stänker ur pälsen.
– Till sommaren ska han få simma ute i stugan, säger Johnny.
Caesar säger inget alls, men ser ut att trivas medan Malin frotterar honom med en handduk.
Nästa gäst i poolen är inte riktigt lika fysiskt bastant som Caesar, sjuåriga dvärgpudeln Tessie är ganska exakt 65 kilo lättare.
– Hon har opererat ett knä och får simma för att bli starkare i benet igen, berättar matte Karina Prozenko.
Tessie tycker inte det ska bli sådär jättekul att simma och skakar där hon sitter i Karinas famn, väl medveten om att hon snart ska ner i poolen.
– Det är väldigt olika på hundar, vissa älskar att simma medan andra inte alls gillar det. 

Både Caesar och Tessie är väl exempel på det senare, men bara de kommit i så går det bra ändå, säger Malin med ett leende.
Tessie gör ett fint jobb i poolen, men visar tydligt att hon hellre vill upp på land igen – så fort jag närmar mig med kameran, simmar Tessie mot mig och ögonen säger ”hjälp mig upp ur den här soppan”.
Väl uppe verkar hon uppskatta både handduken och den efterföljande ”hårtorken” – hon står blick stilla medan Malin blåser hennes päls torr.
Hasse heter en pigg liten jack russel som bott på hundpensionatet hos Malin i nio dagar. När matte och husse – Annica Claar och Burre Pettersson – kommer för att hämta honom är Hasses glädje tydlig. Men han trivs på pensionatet också, det här var fjärde gången han bodde hos Malin, berättar Annica. 

Hasses glada skall smittar av sig på de övriga hundarna; flera av gästerna på dagiset/pensionatet börjar också skälla där de sitter i sina boxar. Kanske säger de helt enkelt adjö för den här gången till sin polare. För polare blir hundarna ganska snabbt, enligt Malin.
– Alla går ju inte ihop med alla, men de bildar snabbt små kompisgäng. När jag rastar hundarna visar det sig snart vilka som trivs ihop.

Du som tar hand om folks husdjur varje dag måste märka väldigt väl vilket förhållande människor har till sina djur?
– Ja, och jag uppfattar det som att folk är väldigt måna om sina djur. Man vill verkligen att de ska ha det bra. Och när det gäller att rehabilitera en hund efter skada eller sjukdom, till exempel, så är det aldrig någon tvekan hos ägarna. Det är bara självklart, även om det kan kosta en hel del, och det tycker jag visar vilket förhållande folk har till sina djur. En sån sak som att många idag hör sig för om dagisplatser redan innan de skaffar hund visar också på hur mycket man bryr sig om sina hundar.

Gäller det här bara hundägare, eller ser kattägarnas engagemang ungefär lika ut?
– Ja, det är nästan ännu större (ler brett). För katter som kommer till pensionatet så är det väldigt mycket maten som är viktig. Jag får ofta små scheman om hur och när de ska ha mat, ”på måndag ska det vara räkor, på tisdag torsk…”. Det är lite gulligt tycker jag.
Överhuvudtaget så upplever jag att folk är helt suveräna med sina djur. Men visst, det finns de som inte borde ha djur också, men det är ju inte de människorna som kommer hit och lämnar sina djur. De kommer hit på annat sätt.
Med det menar Malin djuren som kommer via polis och djurskydd, som hon har samarbete med.
– Alla de djur som kommit hit på det viset har vi faktiskt lyckats hitta nya hem åt. Det finns otroligt mycket bra folk som vill hjälpa till att ta hand om djur som behöver nya hem. Jag brukar lägga ut lite trådar när det är aktuellt så brukar det alltid fixa sig,
Malin öppnar dörren in till dagiset/pensionatet, där hundarna har sina alldeles egna boxar – bekvämt inredda med säng eller soffa. För tillfället finns inga katter där, men åtskilliga hundar, vilket direkt hörs på de spridda skallen som sprider sig när vi kliver in. Malin berättar att hon försöker hålla ett maxantal på ungefär femton hundar, även om det vissa dagar kan bli någon eller några fler.
– Femton är ungefär vad man kan fixa på egen hand i längden, och jag vill hålla det här på en sådan nivå att jag kan klara det själv. 

Hundarna blir rastade flera gånger om dagen, Malin brukar ta dem i sin minibuss till olika lämpliga rastplatser.
– Vi är ute och går i skogen, och här hemma finns agilityhinder och lekhagar både ute och inne där de kan få leka och rusa. Det blir lite olika aktiviteter, ler hon.
Katterna, när de finns, får dagliga mysstunder och får även gå fritt inomhus ibland. De som är vana vid att gå i koppel kan få en stunds utomhuspromenad också.
Malin älskar sitt jobb och att umgås med djuren, men visst har det sina nackdelar också, erkänner hon.
– Det kan vara lite jobbigt ibland, det är ju inget som går att lägga undan. Man kan aldrig vara sjuk till exempel, man måste hit ändå. Men det är verkligen ändå ett otroligt tacksamt jobb –man kan ju inte bli annat än glad när man kommer in hit till djuren.
Det där med att det aldrig går att vara sjuk – eller mer korrekt sjukskriven – ställdes på sin spets när Malin fick diagnosen bröstcancer för ett antal år sedan. Men hon jobbade på ändå, trots att cellgiftsbehandlingen gjorde att hon mådde väldigt dåligt många stunder. Malin valde att jobba eftersom kontakten med djuren fungerade som en slags rehabilitering och gjorde den tunga tiden lite lättare.
– Det var bara två eller tre dagar som min man, Pär, fick ta över annars jobbade jag hela tiden, berättar Malin och ler åt minnet av läkaren som till slut konstaterade att det inte var någon idé att ens försöka sjukskriva sin patient. 

Det som kanske är det jobbigaste med Malins arbete har också med sjukdom att göra, fast då gäller det djuren. När hundar hon haft nästan dagligen i flera års tid blir gamla och sjuka är det tungt. Det tar nästan lika hårt på Malin som på djurens ägare.
– Man får ju en väldigt nära relation till många av hundarna. Man märker när någon börjar bli gammal, och förstår att det inte är så långt kvar. När de sedan försvinner, då blir det tomt.
Men det uppvägs ändå mångfalt av glädjen hos alla de pigga och glada hundar hon har att göra med varje dag. Att hon älskar sitt jobb och ”sina” hundar går inte att ta miste på när hon går omkring bland hundarna, pratar med dem och klappar om dem. Och att hundarna älskar sin extramatte tillbaka – det går inte att ta miste på, det heller.

Mer läsning

Annons