Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vad svarar man på frågan om zombies finns på riktigt?

Öppenheten kring sina rädslor förändras verkligen genom livet. För en vuxen person kan det upplevas som skrämmande bara att säga något om vad man är rädd för. Barn däremot kan visa direkt när fasan sätter in.

Annons

Hos vuxna blottar det ju svagheter och kanske problem att prata om sina rädslor. Det kräver att vi måste grotta i känslor och det är ofta skitjobbigt. Medan barnen skriker, gråter, gömmer sig eller försvarar sig, rakt upp och ner.

Mitt eget barn går just nu igenom en åldersrelaterad fas. I vardagen visar den sig i form av mikrokriser som – trots begreppet mikro – tar rätt mycket plats.

Enkelt förklarat är barnet rädd för mörker, tomma rum och monster. Oavsett om det är dagsljus eller kvällsmörker.

Läs också: När den stora tröttheten rullar in

Från att ensam gått ner till köket i mörka natten och själv gjort välling (då mamman vägrade) och med en förvånansvärd svalhet förhållit sig till diverse monster, kan hon nu inte vistas på en annan våning utan att jag är med.

Hennes forna jag snappade på något vis upp vad en zombie är, vad en vampyr gör och hur en mumie är uppbyggd. I ett par års tid har hennes främsta önskan vid ansiktsmålning varit att bli en vampyr.

Första gången tog det en bra stund innan jag och ansiktsmålaren förstod vad barnet var ute efter. "Pampyl!". "Öhhhh?". "Pampyyyl". "Öhhh?". Ja, så där höll vi på.

Nu kan vi stå i samma rum och prata med varandra – och plötsligt förvandlas miljön till en mardröm. Det kan vara att hon börjar gå ut ur rummet, vänder sig från mig och sätter ena foten över tröskeln. I samma ögonblick som jag säger något mer. Med min gamla vanliga röst. Då formligen rasar hon ihop av förskräckelse, vänder sig till mig med gråtförvridet ansikte och mycket anklagande blick och utbrister: "Nu skrämde du mig!".

Jag känner mig som ett frågetecken (den förvandlingen borde vara mer skräckinjagande). Jag fortsatte ju bara att prata? "Jamen, jag blir ju rädd!".

Eller att jag råkar nysa bakom hennes rygg. Jättehemskt, är det.

Jag kan inte ens skylla på Alfons Åberg. Jag får ta till storsläggan och anmäla alla vuxna som pratar. Vi skräms.

Läs också: Grå gråt på kyrkogården

Och vad svarar man på frågan "Finns det zombies på riktigt?". Jag kan ju ena dagen sitta vid ett köksbord och med seriös röst bekräfta kvinnan mittemot, när hon beskriver hur hon börjat träna för att OM det skulle bli en zombieattack måste hon klara att klättra uppför en bergsvägg med ett barn på ryggen. Javisst!

Jag tittar uppenbarligen själv för mycket på tv och film – för jag vet att framtiden bara bjuder på apokalypser och sjukdomar som får döda att leva igen.

Men det har jag såklart inte pratat med barnet om. På hennes initiativ har vi dock gått igenom vilka fler än monster som inte tycker om att vara i ljus. Fladdermöss och sådana figurer.

Jag har ännu inte introducerat arten "nättroll" för henne.

Följ nyhetsflödet och få pushnotiser om viktiga händelser från ditt närområde. Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons