Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Skotten i den kalla februarinatten

/

Det har gått snart 30 år sedan den där isande kalla natten i slutet av februari 1986. Sveriges statsminister hade varit på bio och på vägen hem sköts han till döds i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan.

Annons

Det otänkbara hade hänt!

Minns du var du var när du fick höra att Kennedy blivit skjuten? Ungefär så brukade de äldre säga till varandra när jag själv var liten.

Visst, mordet på presidenten i USA hade kanske varit en ännu mer traumatisk händelse än mordet på statsministern i Sverige, men ändå.

Det var ju trots allt det otänkbara som hade inträffat och den här gången till och med i Sverige.

Personligen gjorde jag lumpen den här vintern och just den här svinkalla natten var jag ute på galej vilket det gärna blir när beväringar har helgpermis.

Det ska inte ses som ett försvar utan mer som en förklaring. Men man var väl inte i allt för bra skick när man fram mot morgonen slank in i sitt gamla pojkrum.

Först vid middagstid började jag vakna till och det kändes direkt att något inte var som det skulle.

Jag hade en vag minnesbild om att min mor varit inne i rummet och stimmat om något under förmiddagen. Väl medveten om mor Nordquists åsikter om beväringsupptåg hade jag naturligtvis försökt verka vid mina sinnens fulla bruk.

Fast vad var det egentligen jag hade svarat på? Hade hon verkligen sagt att...?

Nej, så kunde det väl ändå inte vara?

Men ändå, om det nu var så så! Då kunde jag ju inte bara låtsas som om ingenting hade hänt.

Å andra sidan, om det inte hade hänt! Skulle man komma ner i köket och börja svamla om att Sveriges statsminister blivit mördad – och han inte hade blivit det, hade man fått sina fiskar varma.

Mor Nordquist skulle få ännu mer vatten på sin kvarn om nattliga aktiviteter under helgpermission. Det var med andra ord inte heller ett alternativ.

I sammanhanget var naturligtvis dessa triviala bekymmer på en himla låg nivå. Förmodligen var det en del av det chocktillstånd som en hel nation vaknade upp till den där kalla februarilördagen 1986.

Efter att planlöst ha irrat runt i mitt rum en stund beslutade jag mig för att ta tjuren vid hornen och tog mig på darrande ben ner för trappan. Redan halvvägs ner hörde jag hur radion spelade sorglig klassisk musik.

– Stämmer det att de har skjutit Palme, mumlade jag fram.

Redan innan hon hann svara såg jag på henne att det var sant.

Tyst gick jag upp igen för att inleda nåt slags krisarbete. Jag var väl inte så politiskt engagerad, men det här var ändå "heavy stuff" att hantera.

Resten av helgen var som ett töcken innan det på söndagskvällen var dags att sätta sig på tåget till sitt regemente. Militärerna på söndagståget brukade aldrig vara så där överdrivet uppåt, men så här stumma hade vi nog aldrig varit.

För det otänkbara hade ju precis hänt, en kall februarinatt för trettio år sedan.

Mer läsning

Annons