Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: På med handskarna och slå hen på käften

Den första gången som jag minns att jag kom i kontakt med begreppet cancer var när jag gick i lågstadiet. Då blev en flicka i klassen under min svårt sjuk. Jag kände henne inte men minns väl hur det pratades om hur hon kämpade för sitt liv. Det kändes ogreppbart, svårt att ta in.

Annons

Ända tills dagen kom då flaggan vajade på halv stång på skolgården. Rektorn höll tal, några grät. De flesta förstod nog inte riktigt. Hennes storebror gick också på skolan men försvann därifrån under en tid, kom tillbaka, började om på nytt men blev aldrig densamma igen.

Åren gick, och livet för min egen del tuffade på. Visst fortsatte man att höra om sjukdomen lite då och då. På håll. Kanske var det nån som kände nån som hade en släkting som gått bort i cancer. Ibland, men väldigt sällan, läste man om någon kändis som gick ut offentligt och berättade om sin sjukdom.

Det var egentligen först när jag var i 18-årsåldern som cancern kom på besök igen på närmare håll. Då var det min morfars tur. Något år senare min farfars.

Ytterligare några år efter det var det min svärfars tur innan det var dags för mig själv att ge mig in i boxningsringen mot cancerhelvetet.

Mina släktingar som fick slåss före mig fick göra min gamla skolkamrat sällskap på andra sidan. Själv klarade jag mig, om än något tilltufsad, ut ur ringen på den här sidan. Den här gången. För vem vet – någon dag i framtiden kanske det är dags för rond två.

I ärlighetens namn börjar det kännas som vi alla måste förbereda oss på en fight, förr eller senare. Nuförtiden är cancer inget som man hör talas om längre, via en kompis kompis, som känner någon som ...

I dag dyker den upp, överallt, hela tiden. Grannen, familjen, kollegan, kändisen på tv.

På många sätt har utvecklingen inom vården gått framåt och allt fler kan botas. Det är fantastiskt bra. Hade min före detta skolkamrat blivit sjuk i dag är det inte alls säkert att hon mist livet.

Å andra sidan är det många fler som insjuknar i dag än för 30 år sedan. Det är mindre bra.

Ett citat av Ingemar Stenmark dyker upp i mitt huvud. Som svar på en reporters fråga hur stort mått av tur som låg bakom hans framgångar svarade Stenmark klokt: "Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag".

Det ligger mycket i det han sa. Om man leker lite med innebörden i hans ord, men vänder på steken och i stället pratar om otur, så skulle det gå att hävda att den som får cancer har precis just det – otur.

Visst, så kan det vara. På sätt och vis. Men ju mindre vi sköter om oss själva, desto mer otur får vi.

Det måste det bli ändring på. Vi måste äta bättre, stressa mindre, ta hand om miljön – helt enkelt leva klokare. Gör vi det kommer vi kunna övervinna den där äckliga sjukdomen.

Hur stora framsteg sjukvården än tar hjälper det inte om vi jäktar ifrån den hela tiden.

Vi måste stanna upp och njuta av det liv vi faktiskt har.

Läs fler krönikor av Christian Massana

Det var inte alltid bättre förr

Jag håller aldrig tyst

Fråga mig så ljuger jag

Varför ta omvägen förbi Mars?

Äntligen! Nu finns Helahälsingland som app. Ladda ner här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons