Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nu ska det smaka med lite feber och spya

Så är den här igen, månaden alla småbarnsföräldrar drömmar nattsvarta mardrömmar om. Eller kanske snarare feberyriga. Månaden som får jobbet och vardagen att förvandlas till ett dimmigt töcken man inte kan se igenom. Månaden som mer eller mindre är vigd åt att ta hand om sjuka barn – februari.

Annons

Så här års svämmar sociala medier över av inlägg där den ena föräldern vill överträffa den andre med att visa hur jävligt de har det hemma med sina snoriga barn. Det klagas högljutt på hur tröttsamt det är att så fort den ena ungen tillfrisknat så insjuknar den andra. Pust och stön. Ändå kvarstår faktum – denna skärseld till helvetesmånad ska genomlevas, vare sig man vill det eller inte. Alla verkligen hatar februari. Utom jag. Svaret till varför går att finna i min egen barndom.

Då skedde nämligen något som rotat sig fast djupt inne i min själ och format mig till något av en "vabruariälskare". För när jag var liten pilt fick jag titt som tätt feberkramper. Temperaturen sköt i höjden på en grisblink, ögonen vändes inåt och jag blev stel som en pinne.

Enda sättet att få bukt på kramperna var i princip att snabbt som ögat slänga ner mig i en snödriva eller ställa mig under en iskall dusch. Av naturliga skäl ledde detta till att min mor alltid vakade som en hök över mig så fort jag blev lite varmare än normalt. Det gör hon inte längre, tack och lov. Men hennes vakande gener har hon däremot överfört i rakt nedstigande led till mig.

Nu är det jag som hökvakar över mina egna barn när febern är framme. Och jag älskar det. För är det något område jag har stenkoll på så är det just feber. Mina barndoms feberkramper har lett till att jag i dag är något av en feberspecialist.

Jag kan urskilja ett feberblankt öga på mils avstånd. Min huds värmekänslighet har utvecklats till ett mer finkalibrerat mätinstrument än den mest avancerade seismografen i världen. Lägger jag kinden mot en kallsvettig panna kan den utläsa minsta tiondels feber med lätthet.

Att ha feber själv i vuxen ålder däremot, det är bland det värsta jag vet. Och än värre ... blotta tanken på att åka på den där förbannade vinterkräksjukan som också brukar komma på besök såhär års gör mig alldeles spak i benen.

Men när det kommer till barnen blir allt helt omvänt.

För så fort febern sätter sina klor i dem är det något svårbegripligt som händer. Höken inom mig väcks till liv och jag kan utan problem sitta vaken en hel natt på en sängkant utan att det bekommer mig det minsta. Tvärt om. Jag tycker om att ha en feberhet liten kropp liggandes utslagen tätt intill min egen som en privat liten täljstenskamin med tunga vilsamma andetag.

Till och med så att jag kan bli lite upplyft av att få en ljummen barnspya lagd över mig själv. Det när liksom bara min inneboende hök som kraftfoder.

För magsjuka kan faktiskt vara lite småmysigt det också. När den kommer i sällskap med februarifebern. Och viktigast av allt ... när det är mina barn, och inte jag, som dragit nitlotten.

Läs fler krönikor av Christian Massana

På med handskarna och slå hen på käften

Det var inte alltid bättre förr

Jag håller aldrig tyst

Fråga mig så ljuger jag

Varför ta omvägen förbi Mars?

Äntligen! Nu finns Helahälsingland som app. Ladda ner här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons