Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Gossen Gråsten fick vackert sitta kvar i sin jordhåla

/

Så där ja, nu har väl de flesta hunnit städa ut alla fjädrar och dun. Påskäggen är uppätna och någon har bussat hundarna på den sista påskharen.

Annons

Det finns förmodligen en och annan av er som har dragit på skidsemester med påsklovslediga barn, men var lugna – er tid kommer också. Nu är det dags för lite verklighet!

För många herrans år sedan skulle jag hjälpa farsgubben att räta upp husgrunden. Det var en torpargrund och vinterns tjäle hade fått en av grundstenarna att skjuta iväg så det usla rucklet sånär hade halkat av.

Tanken var att vi med hjälp av ett antal domkrafter skulle lyfta upp huset och sedan försöka bända stenen rätt igen, alternativt sätta dit en annan sten. Men... det visade sig vara enklare sagt än gjort.

Domkrafterna räckte inte till för att få upp kåken tillräckligt för att komma åt. Men om en av oss befann sig under huset kanske det skulle kunna gå?

Vid den tiden var jag ganska mager om benen – tillika om armar och hals – så min gamle far såg det därför också som en självklarhet att just jag skulle krypa in under kåken.

Sagt och gjort, jag kröp ner i hålet under huset utrustad med ett spett och farsan började åter pumpa upp domkrafterna. När byggningen kommit som allra högst försökte jag komma åt med spettet för att bända, men...

Spettet slant och slog i stället till domkraften som välte och med det gled hela huset på sniskan.

Nej, jag klämdes inte sönder och samman! Men det gick inte längre att krypa ut igen, jag satt helt enkelt där jag satt!

Så vad händer? Jo, en grannfru kommer på besök och i stället för att hjälpa mig går gubben in i köket för att dricka kaffe med henne. Medan jag ligger där jag ligger, bland spindlar, ormar och det klientel som brukar bo i jordhålor.

Visst är det spännande att läsa om alla de som skryter loss på sociala medier om allt fantastiskt de får vara med om! Och alla idrottsstjärnor, popstjärnor och andra famösa människor som hittar underbara lösningar på de knivigaste av problem!

Men när man ligger där i sitt hål och känner ormskräcken komma krypande är det inte mycket värt.

Efter tio minuter började jag att ropa på hjälp, eller i alla fall försöka få lite uppmärksamhet. Efter 20 minuter började jag banka i golvet!

Jag väljer att citera den gamle skalden Werner Aspenström:

"Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen…"

Efter 30 minuter hade de fikat klart och sedan min käre far återigen pumpat upp huset kunde jag arg som ett bi krypa fram i dagsljuset igen.

Mer läsning

Annons