Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En betraktelse från medicinpåsar och svettiga armhålor och dålig lön

/

Här kommer en liten betraktelse om en ung tjej och en låg ingångslön.

Annons

Läs också: Krönika: Vad svarar man på frågan om zombies finns på riktigt?

Jag var 20 år och avig och identitetskrisade. Jag packade ner hela mitt flickrum i tre väskor – tog tåget till Malmö och flyttade in i ett kollektiv.

Känslan av att söka alla jobb i hela staden bultade som onda barnramsor mot tinningarna. När ett privat vårdföretag erbjöd mig ett heltidsvikariat på ett äldreboende för långt under hundralappen i timmen, då var jag så outhärdligt trött att jag kysste deras fötter och tackade ja.

Vårt tvivel på jobbens existens placerar oss i ett läge där vi går med på dåliga arbetsvillkor bara vi får ett jobb. Att sänka ingångslönerna för somliga samhällsgrupper kan sätta en arbetsmarknad ur spel. Om det går att anställa till sämre villkor, anställs det till sämre villkor. Klassklyftorna ökar. Och så rullar hjulet.

Läs också: Krönika: Heterosnubben som blir kåt när jag hånglar med en tjej

Att cirkulera mellan vårdtagare och medicinpåsar för en avskalad lön är så självutplånande. Mina svettiga armhålor, mina spritdoftande händer och ömmande axlar betydde mindre på lönesaldot (betydligt mindre) än för min tjugo år äldre kollega som kunde prata för sig och gärna kritiserade min förmåga att tillverka pulvermos på pulvermos.

Fair? Absolut – hon hade en utbildning, det hade inte jag. Men att anställa någon för en oskälig lön skapar ett faktum av exploatering. En känsla som inte bara satte sig mot vecken mellan mina ögonbryn i en tandkrämsbefläckad badrumsspegel om kvällarna. Känslan blev också en sanning i personalrummet, vilken jag tvingades att förhålla mig till.

Pengar är makt och på staben bland de anställda stod jag längst ner i rang. Lönespecifikationen som ett kvitto ner i halsen. Begränsade min röst från att färdas fritt mellan bröstkorg och svalg.

Hudlöst nära beskriver Jenny Wrangborg känslan av arbetsgivarens kontroll i diktsamlingen "Kallskänken". En ojämlik relation där varje rörelse blir en del av arbetsgivarens vinstintresse.

Läs också: Är du människa eller förlustaffär?

Jag minns den där kontrollen. Mina kinder som färgades röda när chefen äntrade sällskapsrummet i samma ögonblick som jag slagit mig ner i en fotölj – efter kilometerlånga kliv med skramlande nycklar, mellan vårdtagare och korridorer.

Rädslan av att bli utbytt, att någon annan tar platsen – "jobben finns ju inte." Den rädslan lägger sig som lera mot golvet. Bygger upp en märklig hierarki, bland kollegor och anställda.

När vi väl har skapat en problemformulering om att jobben inte finns, då har vi också skapat en sanning.

Ett faktum som arbetaren måste förhålla sig till – på vinstintressets villkor.

►Nedladdningslänkar

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner vår nya app här, till Iphone eller till Android!

Iphone: App Store

Android: Play Butik

Mer läsning

Annons