Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kainos sång: Teater med vackert stänk av finskt vemod

/
  • Skottes Musikteater spelar pjäsen om Kaino, ett av alla krigsbarn som kom till Sverige från Finland.
  • Regissör Elisabeth Frick.

På lördag kommer Skottes Musikteater till Bollnäs kulturhus med föreställningen "Kainos sång". Kristian Ekenberg såg premiären i Gävle och funderar över den tacksamhet som vi kräver av flyktingarna.

Annons

När en människa blir en flykting är hon fortfarande sig själv. Det är något som vi inte ska behöva påminna oss om, men som alltför lätt glöms bort. Vi ser bara flyktingen, inte den mångfacetterade personen under flyktens förklädnad.

Skottes Musikteater påminner oss med ”Kainos sång” om att i det som beskrivs med ord som ”volymer” och ”flöden” finns tusentals individuella människor. Pjäsen handlar om krigsbarn som kom till Sverige för 70 år sedan.

LÄS MER: Flyktingtema när Skottes spelar teater om finska krigsbarn

Kaino kommer med sina bröder till Sverige under finska vinterkriget. De skiljs åt, trots Kainos protester om att hon lovat mor att de ska hålla ihop. Sverige öppnar dörren för dem, men det är ett välkomnande med villkor. Barnen får nya, svenska namn och får leva ett liv på nåder.

Urban Lindhs text utmanar bilden av vad flykt betyder. Nog är Kaino rädd när bomberna faller, samtidigt går det inte att komma ifrån att det är ett äventyr hon får uppleva. Skräcken blandas med förtjusning vid tanken på att hon ska få komma till ett land där det finns sockerdricka.

En pjäs om barn som flyr för sina liv är lätt att helt sänka i mörker och dränka i tårar, men ”Kainos sång” vågar ha en ljus, humoristisk grundton. Det tillsammans med den geografiska närheten – grannlandet Finland till skillnad från Mellanöstern – gör det lätt att se sig själv och sina nära i Kainos öde. Också det att Kaino är en person finns på riktigt, och inte bara det, hon satt i publiken under premiären.

Som tyngst blir pjäsen mot slutet när kriget är över. Kaino återvänder och har glömt sitt modersmål. Bröderna blir kvar i Sverige; en hjärtskärande detalj är brodern, som vill rymma tillbaka, men som hindras bland annat av att han inte längre minns sitt riktiga namn.

LÄS MER: Ett liv med uppryckta rötter

Skottes har skrivit ny musik som ger ett vackert stänk av finskt vemod. Marie Skönblom är härligt kavat som Kaino och Kalle Zerpe och Sara Fridholm får alternera i flera roller och formtoppar i rollerna som de två hemska Mora-tanterna på brett dalmål.

”Kainos sång” får mig att fundera över den tacksamhet som många avkräver flyktingar. Var går gränsen mellan ett tack och att helt avsäga sig sin forna identitet? Även om Kaino kallas för Karin och glömmer sitt språk, förlorar hon aldrig sig själv i flykten.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons