Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vill utmana våra fördomar

/
  • Ett av Isabelle Karlssons favoritämnen är matte. Här får hon hjälp av läraren Håkan Lenneby.
  • Isabelle Karlsson älskar böcker och kommer skriva om sitt eget liv i höst på skrivarlinjen.
  • Isabelle Karlsson vet av egen erfarenhet att det finns mycket fördomar kring särskolan.

Isabelle Karlsson har gått fem år i särskola. Nu läser hon in en gymnasiekompetens för att bli lärare. Hon vill på så sätt hjälpa barn, som liksom henne, har det svårt i skolan.

Annons

Det finns de som säger att ålder är något relativt. I Isabelle Karlssons fall stämmer det. Det var först som 18-åring hon kände att hon hunnit i kapp sin biologiska ålder.

– Hade jag fått börja två år senare i skolan hade förmodligen allt gått mycket bättre för mig, säger hon.

Men låt oss börja i Dalsland för 23 år sedan när Isabelle föddes. Hon var en liten bebis, bara 46 cm lång när hon föddes och vägde cirka 2,8 kilo. Tre år senare var hon med sina drygt 80 centimeter och 10 kilo fysiskt som en ettåring och kunde inte ens säga mamma.

Det visade sig att hon hade Turners syndrom – ett syndrom som bara flickor kan få. Det innebär att man saknar hela eller delar av en x-kromosom. Ofta leder det till kortvuxenhet och kan också innebära vissa motoriska svårigheter.

– Du kan bli 30 centimeter kortare än beräknat, men jag fick tillväxthormoner och har blivit 164 centimeter lång, berättar hon.

Isabelles sena kroppsliga, men också mentala utveckling gjorde det svårt för henne att passa in i skolans värld. Hon blev en udda fågel. Inte blev saken bättre av att inga barn på skolan ville vara med henne.

– Jag var helt ensam mina första skolår och kunde fortfarande knappt prata när jag började i fyran. Då på höstterminen fick jag en lärare från Estland som inte heller behärskade språket så bra. Vi förstod inte varandra alls.

Efter tre veckor föreslog den nya läraren att hon skulle börja på särskola, men Isabelles mamma vägrade. Själv började Isabelle allt oftare bli "sjuk" och stannade hemma de dagar det inte var idrott, slöjd eller musik på schemat.

Men trots den nya läraren kom en positiv vändning för Isabelle i fyran.

– På vårterminen var det en tjej i min klass som tog modet till sig att fråga om vi skulle ses efter skolan. Det var 12 år sedan och vi har hållit i hop sedan dess.

I högstadiet började Isabelle för första gången trivas i skolan. Hon gick i en specialgrupp för elever med olika svårigheter. Det var en blandad grupp där vissa tillhörde särskolan och andra inte.

– Jag fick ta om grunden i allt minst 100 gånger för att saker skulle fastna.

Hon ger ett tydligt exempel.

– När jag just hade lärt mig simma och sedan inte gjorde det på ett tag, sjönk jag som en sten igen. Så var det med allt, förutom musik och noter som fastnade direkt, och samma sak var det när jag lärde mig jonglera.

Isabells inlärningssvårigheter märktes tydligt i skolresultat.

– I åttan förstod de att jag inte skulle klara kunskapsmålen eftersom jag bara hade två godkända betyg. Under ett utvecklingssamtal föreslog en lärare att jag skulle börja i särskola.

Och så blev det. Hon fortsatte i samma specialgrupp i nian, men läste nu efter särskolans kursplan.

– Det var inget jag funderade över då. Jag träffade också en kille genom kyrkans ungdom som gick särskolans estetiska program i Vänersborg. Eftersom jag älskar musik och att uppträda ville jag gå där.

Genom idrotten kom hon under gymnasietiden i kontakt med Höghammarskolan och bestämde sig för att byta gymnasieskola och flytta till Bollnäs. Sitt tredje och fjärde gymnasieår gick hon på Höghammarskolans estetiska program, men tränade också friidrott.

– Här fick jag komma till en helt ny plats, fick börja ta hand om mig själv på egen hand och det gjorde att jag växte som människa.

Isabelle tror också att idrott, musik, jonglering (som sägs stimulera och öka inlärningsförmågan) och mognad bidragit till att hennes koncentration och inlärningsförmåga med åren blev allt mer skärpt.

Strax efter studenten, för tre år sedan, ville hon börja tävla internationellt i handikappfriidrott. För det krävs ett IQ under 70, så Isabelle gjorde ett IQ-test, men det visade sig att hennes resultat var betydligt högre än kravgränsen.

– Så det blev inget internationellt tävlande för mig. Men jag såg det som ett kvitto på att jag skulle börja läsa upp mina grundskolebetyg och gymnasiet.

Nu har hon läst tre år på Bollnäs folkhögskola som vilken annan elev. Några problem med studierna har hon inte länger utan har läst in hela högstadiet har snart en färdig gymnasiekompetens.

Sedan ska hon söka grundskollärarutbildningen på universitetet, med inriktning på de lägre åldrarna.

– Jag vill hjälpa elever som har det svårt i skolan och tror att jag kan få deras respekt och hjälpa dem på ett annat sätt än någon som bara har haft det lätt för sig.

Tiden på särskolan har gjort att Isabelles utbildningsväg krokig och lång, ändå är hon samtidigt tacksam för de åren.

– Om det inte vore för särskolan hade jag aldrig hittat till Bollnäs och friidrotten. Och det var här saker började fastna för mig. Men visst är jag nyfiken på om jag hade klarat vanligt gymnasium med rätt hjälp.

Trots tacksamheten förbereder hon sig på att få en särskolestämpel pålagd sig, för det finns gott om förutfattade meningar. Det har hon själv stött på. Så sommarjobbet hon hade i tre år, men nekades den fjärde sommaren när arbetsledaren förstod att hon gick på särskola.

Isabelle tror också att hon som lärare kommer att möta en del föräldrar som inte är positiva till hennes bakgrund.

– Många som gått på särskola ljuger eftersom de inte vågar berättar om det. Det finns så mycket fördomar och en föreställning av ett vi och dom. Jag är en av få som vågar var öppen.

Och för Isabelle som varit i båda världar finns ingen tydlig skiljelinje på det sättet.

– Jag tycker samhället borde satsa mer för att stödja de som är felplacerade i särskolan eller som jag låg på gränsen.

På Bollnäs Folkhögskola är hon den första eleven med särskolebakgrund som läser in högskolebehörighet, men inte den sista. Nu finns två till elever på skolan. Och själv kommer Isabelle finnas kvar ännu ett år på folkhögskolan för att läsa in de två sista gymnasiekurserna och gå skrivarlinjen.

– Jag vill skriva en bok som handlar om mitt eget liv och fördomar.

Mer läsning

Annons