Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gay och rockabilly – javisst!

Att komma ut som gay kan vara en lång process. Inte blir det enklare i rockabillykretsar, som romantiserar en gammaldags livsstil.
– Mycket var snyggare på 50-talet, men allt var inte bättre, säger Sebastian Hansson, Kilafors.
Vändpunkten var när Sebastian berättade för sina bandkompisar.

Annons

Det satt långt inne för Sebastian Hansson att säga att han gillar killar. När han äntligen berättade att han är gay visade det sig att det inte var ett dugg farligt. Det var sex-sju år sedan, när hans dåvarande rockabillyband Zeb & His Dixie Rebels satt och drack öl efter en spelning i Östersund. Rätt många öl. Olika läggningar kom på tal, och plötsligt föll det sig naturligt att säga som det var.

Himlen ramlade inte ned.

Ingen tyckte att Sebastian var konstig.

Han fick bara en klapp på axeln av en bandkompis som sa att "det är inget att skämmas för", med betoning på inget.

– Det var som att bära något tungt, säger Sebastian och visar med armarna.

– Och så äntligen få släppa ner det tunga, säger han med en utandning.

Sen lossnade det. Sebastian vågade berätta för fler, och det blev aldrig en stor grej. Nu lever han helt öppet, och blir bra bemött överallt. Han jobbar som montör på verkstadsföretaget Parator i Bollnäs. Inte ens på jobbet har hans läggning varit nåt konstigt. Det är som det är bara.

– Några vänner sa att de hade vetat, och bara hade väntat på att jag skulle berätta själv. Nu känns det som att alla vet, och det är skönt, säger Sebastian.

Att komma ut var en process. Det dröjde omkring tio år för Sebastian att bli öppen, efter att han erkänt sin homosexualitet för sig själv. Egentligen har han alltid känt sig dragen till killar. Ett tag tänkte Sebastian att han var bisexuell. Han hade något misslyckat förhållande med en tjej.

– Det behövdes för att jag skulle bli säker.

Det var någon gång i dryga 20-årsåldern han erkände sin homosexualitet för sig själv. Då kändes tanken på att komma ut helt overklig. Sebastian mådde inte alltid så bra, han kände sig ensam i Kilafors. Det var jobbigt att vilja berätta sanningen om sig själv, men inte veta hur.

Han kände att det inte fanns några homosexuella förebilder. Inte inom rockabillykulturen, inte i hembygden. Sebastians bild var att alla andra bögar hade flyttat till Stockholm.

– För bara några år sedan levde ingen öppen i Kilafors. Men nu vet man ju självklart att det finns fler homosexuella här.

Acceptansen för hbtq-personer hann ta stora steg under de tio år som Sebastian ruvade på sin sanning. Det hjälpte honom. Han känner en tacksamhet mot alla de som gått före och kämpat för hbtq-personers rättigheter. En lång kamp som till stora delar snart är vunnen, menar han.

Sebastian har rockabillyn i blodet. Den är medfödd. Det blir så om man växer upp i en raggarfamilj i Kilafors. Han minns att han tidigt var imponerad av de snygga bilarna. Sin egen Dodge har han ägt sedan han var elva år.

Motormän kan ofta ha en "karlig jargong" som Sebastian säger.

– Men det har absolut inte inneburit att någon inte respekterat mig.

Han är medlem i Järngängets nostalgiförening, som håller till i gamla järnaffären vid stationen i Kilafors. Där har de samlat inredning och kuriosa från mitten av förra seklet. Lokalen är som en fritidsgård för vuxna nostalgiker. Här hänger Sebastian ofta med likasinnade, kompisar som gillar samma som han.

Rockabillykulturen vurmar för den amerikanska livsstilen på 50-talet. Musiken, bilarna, designen. Och kanske könsrollerna. Tänk piffig hemmafru i pastellkök med kromad brödrost. Där finns knappast något utrymme för kärlek mellan män.

– Jag kanske inte direkt strävar efter att leva som på 50-talet. Mycket var snyggare förr, men allt var inte bättre.

Musiken var inte heller något Sebastian valde, den kom av sig själv.

– Jag har aldrig kunnat låta bli ett instrument.

Han spelade saxofon i kommunala musikskolan, men nu är det bara gitarr och sång som gäller. Där är han självlärd.

Nu är bandet Zeb & His Dixie Rebels nedlagt. I stället brukar Sebastian och hans gamla amerikanska gitarr trubadura 50-talsrock på pizzerior och fester.

Han har kommit ut och dejtat litegrann.

Och framtiden?

– Såklart hoppas jag att hitta en pojkvän snart. Det måste absolut inte vara en rockabillykille. Det viktigaste är tilliten och att man förstår varandra och kan prata om saker och ting, säger Sebastian.

Mer läsning