Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett liv med uppryckta rötter

/
  • Antti Borelius var ett av alla finska krigsbarn som blev kvar i Sverige efter kriget.
  • På fotot i mitten sitter Antti i famnen på sin svenska mamma. Till vänster syns hans med sina biologiska föräldrar.
  • Fjäle har blivit en fast punkt, men riktigt rotad känner sig Antti inte någonstans.
  • Hemma hos Antti Borelius finns många föremål och kartor från livet till sjöss.

På 70-talet klev Antti Borelius av båten och lämnade sjömanslivet. Trots fast mark under fötterna känner han sig rotlös. Det är en känsla han tror sig dela med andra krigsbarn – då som nu.

Annons

Krig splittrar och skingrar. River upp och kastar om. Kanske är det ödet eller slumpen som avgör det fortsatta livet. Men en sak är säker – tillvaron förändras och blir sig aldrig riktigt lik igen.

Runt 70 000 barn var de som kom till Sverige. Runt deras halsar hängde lappar med namn och adress – det var de finska krigsbarnens identitetshandling. Under åren 1939-1945 skickades de av sina föräldrar till de närmsta grannländerna för att slippa hemlandets fasor, de flesta kom till Sverige. Efter kriget återvände många av barnen, kanske till föräldrar och syskon som de inte längre kände igen eller kunde prata med. Andra blev kvar i det nya hemlandet. En av dem är Antti Borelius som kom till Sverige för 75 år sedan.

Läs också: Arjas rötter sträcker sig vida kring

I ett nytt sekel är världen fortfarande en orolig plats, enligt FN:s flyktingorgan lever nu 30 miljoner barn på flykt. En liten bråkdel av dem kommer till Sverige – vissa med sina familjer och andra helt ensamma.

Bara i år tror Migrationsverket att det kommer 30 000 ensamkommande barn till Sverige.

– Ensamkommande låter som att de kommer hit utan någonting, men det är fel för alla har ju med sig något slags ursprung, säger Antti Borelius.

Läs mer: Flyktingprognosen mer än fördubblad

Själv var Antti bara ett år när hans han sattes på tåget från Tammerfors tillsammans med sin tio år äldre bror. Han har inga minnen från då, ändå har uppbrottet präglat honom. Det finns ett utanförskap och rotlöshet som följt honom genom livet.

– Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans och har inte haft så lätt att lita på andra människor, berättar han.

Och rotlöshet tror han också drabbar barnen som kommer till Sverige i dag. Men det finns många olikheter.

Nu kommer inte barn med tåg från grannlandet, i stället har många gjort livsfarliga resor, kanske i gummibåt över Medelhavet och de flesta kommer utan identitetshandlingar.

Läs också: De riskerade livet på Medelhavet

– Det fanns ju i alla fall ett organiserat mottagande när vi kom. Ändå var det många som hamnade illa och fick flytta från familj till familj, men så har jag inte haft det.

Anttis tåg stannade i västerbottniska Vindeln. Där fanns en folkhögskola som användes som en uppsamlingscentral för de finska barnen innan de slussades vidare över hela landet. Här avgjordes hans fortsatta liv.

Maj, den äldsta dottern till rektorn på folkhögskolan var tillfälligt hemma i Vindeln och engagerade sig i de finska krigsbarnen.

– Jag var så liten, så hon tog hem mig till rektorsbostaden under natten för att jag inte skulle störa de andra barnen. Om hon inte tagit mig dit den natten hade jag förmodligen skickats vidare till någon annan del av Sverige, berättar han

I rektorsfamiljen, blev han kvar, medan hans bror inackorderades på annat håll för att sedan återvända till Finland efter kriget.

Det var ingen olycklig barndom för Antti, men på många vis ensam, trots många kamrater. Rektorn och hans hustru som var lärarinna hade tre vuxna barn. De nya föräldrarna jämförde Antti med de egna barnen som hade växt upp i en annan tid och han kände sig aldrig hemma i den akademiska familjen.

– De var redan gamla när de fick mig, det blev en generation fel kan man säga. Barnbidraget infördes 1948 och under en period vet jag att morsan lyfte både pension och barnbidrag.

En del krigsbarn som blev kvar i Sverige efter kriget träffade inte sina finska föräldrar igen – ibland eftersom de svenska föräldrarna inte ville det. Så var det inte för Antti.

Det finns en svartvit bild när han är sju eller åtta år som är tagen vid ett tillfälligt besök i Finland. Här sitter han mellan en kvinna med bruna flätor på huvudet och en man med kavaj och slips. Det är hans biologiska mamma och pappa. Själv har han på sig vad som förmodligen är sitt livs första kostym och en liten fluga.

– Vi kunde inte prata med varandra eftersom jag inte fått lära mig finska. Jag minns inte mycket från det här tillfället men jag vet att de bodde i en barack som var en slags nödbostad.

Språket blev en fortsatt barriär som gjorde att han aldrig fick någon fördjupad kontakt med sina finska föräldrar. Och några frågor om varför de skickade bort honom och inte tog hem honom igen har Antti aldrig fått ställa. Redan när han var i tonåren dog hans finska mamma, men på sjukhuset gjorde hon ett album till Antti med bilder och verser som beskrev saknaden efter honom.

– Visst har jag funderat mycket på om livet hade blivit bättre om jag fått vara kvar där, men det går inte att veta. När den här bilden togs visste hon kanske redan om att hon var sjuk, säger han och syftar på det svartvita fotografiet.

Utåt sett fanns inget att anmärka på när det gäller Anttis svenska familj.

– Jag var bortskämd på många vis, men kan inte påstå att det fanns någon kärlek direkt. Jag fick sköta mig själv och det var bra, men efteråt kan jag tänka att det är konstigt att min pappa som var lärare inte alls brydde sig som mina skolresultat.

I stället lärde sig Antti tidigt att stå på egna ben.

– Det har gjort mig stursk. Jag vill ha saker på mitt eget vis, lyssnar inte på råd och lever som att själv är bäste dräng. Men när vi lade om taket för ett tag sedan tog jag faktiskt hjälp, det är nog första gången det har hänt.

Den svenska familjen kunde inte erbjuda någon stadig mark. Båda föräldrarna var inom läraryrket och familjen flyttade mellan olika tjänstebostäder. När han var tio år rycktes han upp från Videln och hamnade i Göteborg. Där blev han mobbad för sin västerbottniska dialekt, men lärde snabbt om till göteborgska och den sitter i än i dag.

Som 17-åring gick Antti till sjöss och blev kvar där i 15 år och i efterhand hade gärna stannat kvar längre. I 25-årsåldern var han fast övertygad om att emigrera och hade klart med tillstånd att få flytta till Kanada eller Australien. Men det blev inte så. I slutet på 60-talet köpte hans syster Maj en gård i Fjäle utanför Bollnäs som sommarstuga. 1970 köpte han in sig i gården. Här har han stannat och träffade efter ett par år sin blivande sambo. Det har blivit en slags fast punkt i tillvaron.

– Jag har varit splittrad och flackat runt och har nog en ganska pessimistisk livssyn. På senare år har jag funderat på om jag är lite bipolär som det heter nu för tiden. Jag har ju haft återkommande vårdepressioner, men lärt mig leva med det. Helt klart är det uppväxten som spelat in, tror han.

Och Antti tror att det är viktigt för barnen som kommer i dag att så snabbt som möjligt få återförenas med sina föräldrar om det går.

– Fosterbarnsgrejen som vi kom till behöver inte vara fel, men många blir ju utnyttjade om inte annat för att familjen de kommer till får bidrag för dem.

Många av de finska krigsbarnen har halkat snett i livet och den senaste tiden har det också hörts rapporter om att det förekommer mycket droger inne på HVB-hem med ensamkommande flyktingbarn.

– Det är klart att det finns de som söker tröst i det. En sådan miljö drar till sig sådant och jag har själv haft perioder tidigare i livet där jag druckit mycket.

Barnen som kommer i dag har också andra svårigheter att möta än vad de finska barnen hade.

– Även om Finland var fattigare än Sverige var det inte så stora kulturella skillnader, men de som kommer hit i dag kommer till en vitt skilda kultur. Det måste vara extra jobbigt.

Läs mer:

Med hjärtat hos barnflyktingarna

Frågor och svar om flyktingkrisen

Mer läsning

Annons