Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödens hav redan 2000

/

För femton år sedan drunknade min pappa i Medelhavet.

Annons

I min välordnade och trygga medelklasstillvaro går det inte en dag utan att jag tänker på honom.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om saker varit annorlunda. Om jag inte sörjt i den svenska tryggheten, bland vänner och bekanta.

Den uppenbara kopplingen har inte slagit mig förrän nu: den till de människor som dött i Medelhavet när överlastade och undermåliga båtar gått under.

Hur klarar man som anhörig sånt om man sam­tidigt är på flykt? Eller blir lämnad kvar i en sönderbombad stad? I ett flyktingläger?

Jag antar att varje sorg är helt sin egen och alldeles unik.

Till det yttre fanns heller så klart inga större likheter mellan det liv min pappa levde och det som varit de människors, som dör på flykt. Mer än att all deras tid blev för kort - tiden min pappa fick och den för kvinnorna, männen och barnen i båtarna.

Alla var de också älskade. Nåns föräldrar. Nåns make eller hustru. Någons barn.

Det var den elfte september 2000 som min pappa dog där under solen.

När det första planet 2001 kraschade i Pentagon stod jag på ettårsdagen av min fars död och grät på kyrko­gården i Bollnäs.

När terrorattacken fortsatte och World trade centers norra torn träffades satt jag redan avdomnad på redaktionen.

Precis som Medelhavet för mig redan för femton år sedan blev Dödens hav inträffade mitt ”elfte september” ett år innan det hände er andra.

Nästan på dagen femton år efter att min pappa dött somnade en av hans bästa vänner in.

Jag vet inte riktigt hur allt funkar där uppe men jag är övertygad om att Hasse Bohjort möter upp och på nåt sätt tar chansen att återgälda Rolf för tjänsten han gjorde när han fick det tunga uppdraget att berätta för mig - just instigen på tidningen för att börja en, som jag trodde, vanlig arbetskväll - vad som hänt i undervattensströmmarna på den spanska kusten. Och för alla år av hjälpsamhet som skulle följa.

Här nånstans börjar jag fundera på om den lite tramsiga byline-bilden här ovan - ”Dr Calypso jobbar extra som grosshandlare, får span på ungmö från Andalusien å gnider prinskorvsfingrarna både i lusta och förhoppning om att kunna kränga några knäckäpplen” - känns helt rätt en sån här gång.

Kanske skulle man se lite mer seriös ut?

Men samtidigt tror jag att det finns nåt som vi som får fortsätta här nere på jorden inte får glömma. Vid sidan av medmänsklighet, en förmåga att känna med folk oavsett varifrån de kommer och att älska så måste vi faktiskt också tramsa lite.

Leva liksom, så gott det går.

Mer läsning

Annons