Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora lilla byn

/
  • Den väg som är så rak att den har kommit att kallas därefter – Hertsjörakan.
  • Gråfibbla, rallarros och lupin bland blomsorterna vid vägkanten.
  • Karta över Hälsingland från 1851.
  • Lars Olofsson är byålderman i Hertsjös byalag och bor i Kallmyrgården i Storbyn.
  • Bakom Kallmyrgården låg förr en sjö som hette Tåsjön.
  • Prunkande blommor i Olofssons trädgård.
  • Gamla skidor står lutandes mot laduväggen.
  • Farstukvisten på det hus på Kallmyrgården som flyttades dit vid den stora jordreformen.
  • Lennart Johansson flyttade till Storbyn 1945, då var han 11 år gammal.
  • En stig som leder ut ur byn in i skogen.
  • Denna väg tar vid när Storbyns väg slutar. Den blev klar omkring 1960 och var tänkt att användas främst för att forsla grus.

Knappt en mil söder om Bollnäs, i Hertsjö, ligger Storbyn. Det är för många en okänd plats. En liten by där vägen når sitt slut – men ändå inte.

Annons

En väg som är så rak att den har kommit att kallas därefter. Åtminstone vad gäller dess geografiska riktning. Men horisontellt är den långt ifrån rak. Det suger i magen när vi passerar de olika höjdskillnaderna. Ängar och åkrar guppar förbi. Gråfibbla, rallarros och lupin skjuter upp bland andra blomsorter i dikeskanten. Vi åker längs med Hertsjörakan. Den kommer att leda oss till en plats där vägen når sitt slut.

I en svacka på vägen, ungefär åtta kilometer söder om centrala Bollnäs, uppenbarar sig på höger sida stora pampiga bondgårdar som skvallrar om äldre tiders välstånd. Här börjar Hertsjö, en småort i Bollnäs socken.

Alldeles efter svackan, fortfarande i sydlig riktning från Bollnäs, uppe i backen på vänster sida finns en infart. Här finns Hertsjögården och här fortsätter orten. Men någonstans går här en osynlig gräns. En linje som skiljer några gårdar från andra. Bakom linjen börjar Storbyn. Byn som inte har funnits, inte förrän nu.

Det var faktiskt i juni i år som ortnamnsmyndigheten vid Lantmäteriet beslutade att införa namnet Storbyn för en del av bebyggelsen inom trakten Hertsjö. Namnet noterades inte i fältkonceptet 1955 i arbetet med den moderna ekonomiska kartan över området. Det finns inte heller upptaget i ortnamnsregistret vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och det saknas även i de samlade kommunikationsverkens publikation Svensk ortförteckning som utkom mellan 1935 och 1980. Däremot förekommer namnet i en vägbeskrivning i en turistpublikation, i Skatteverkets register och det förekommer i folkmun i trakten. Frågar du Hertsjöborna så skrattar de nämligen lätt åt byns pånyttfödelse och berättar att det alltid har hetat Storbyn – åtminstone för dem.

Vissa påstår att namnet kommer från att det fanns en dräng på gården Hindriks som tyckte att personerna i byn var lite väl malliga. Andra säger att namnet följde med de gårdar som flyttades från centrala Hertsjö vid det stora laga skiftet. Det var en stor jordreform som genomfördes i slutet av 1800-talet understödd av den svenska regeringen. Syftet var att öka jordbrukets avkastning och därigenom slogs tegar samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar.

Lars Olofsson är en av dem som tror på den senare teorin. Han är byålderman i Hertsjö byalag och bor på Kallmyrgården i Storbyn.

Vi står bakom husen på Lars gård och tittar ut över dalgången där det en gång i tiden fanns en liten sjö som hette Tåsjön. Innan den växte igen var den en myr och där av platsens namn. Det är bara vindens påverkan på björklöven som hörs här vi står. Storbyn är en lugn och näst intill smärtsamt idyllisk plats. En dalgång inramad av berg. Det är omkring 20 personer som bor här.

Vägen genom byn krokar sig förbi små och stora hus med välskötta trädgårdar. Övergivna lador på grönskande ängar och betande kor vid en skogsdunge passerar revy.

Efter ett gult hus med röda små lador, ett fäx, ett härbre och en gård som används till sommarboende kommer vi till en vändplats. Här slutar vägen och med den Storbyn.

Så skulle även vår historia kunna sluta, men sanningen är den att två små vägar fortsätter från byvägen ut i skogen. En av dem, den vänstra, är en halvt igenvuxen stig som ser ut att drunkna en bit in i skogen. Så långt inget konstigt. Men den andra, den högra vägen, som är omgiven av höga tallar, granar och björkträd är vår historias verkliga motsägelse. Den vägen tar inte slut, den fortsätter längre bort.

Vägen kom till för ändamålet att forsla grus och blev lagd omkring 1960. Det var många som snabbt hittade vägen och under en period var det en tät ström av både lastbilar och vanliga bilar som färdades mellan Hertsjö och Herte där den andra delen av vägen mynnar ut, berättar Lennart Johansson.

Han bor i det gula huset och med sina 81 år är han troligtvis den äldste i byn. Han är iallafall den som har bott längst här. Lennart berättar att han tjänade en mil på att gena via vägen när han skulle till Herte. Han minns också att det dammade väldigt mycket när vägen var nylagd.

– När det var stor orienteringstävling här kommer jag ihåg hur det bildades ett stort dammoln efter min bil. Det kan inte ha varit så roligt för orienterarna, säger Lennart och skrattar.

Han var bara elva år gammal när flyttlasset gick till Storbyn. Det var 1945. Tillsammans med sin mor, far och fem syskon lämnade han ett liv i Finnskogen vid Vittsjön.

– Det här var ju centralt tyckte man när man flyttade hit. Vi hade inte haft någon elektricitet innan och du vet, vi gick oftast när vi skulle någonstans eller åkte skidor, berättar Lennart.

Fem år efter flytten dog hans mor och hans far blev ensam i huset med Lennart och hans yngre syster. Så småningom tog Lennart över huset tillsammans med sin fru Irene. Där bor de än idag tillsammans och Irene är förmodligen den som har bott näst längst i byn.

Lennart tycker inte att det är så stor skillnad på byn egentligen mellan nu och när han först kom hit. Fast det är klart, nu mera måste han och Irene åka ända in till centrala Bollnäs för att handla mat. Och det är rätt så annorlunda att plötsligt vara äldst i byn. Och så var det den där vägen. Den genar de inte längre över. Den är för dålig för det. Det är knappt några andra som gör det heller. Eventuellt någon fyrhjuling ibland. Så kanske når vägen sitt slut här i Storbyn igen.

Mer läsning

Annons