Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälsingland – en varm filt för hösten

/

Hälsingland var mest något jag passerade på väg upp till fjällen. Bollnäs kommunhus och fontänen i sjön Vågen signalerade om att man nu på allvar var på väg in i ödemarkerna. När jag sedan i våras skulle beskriva för vännerna i Stockholm var jag skulle spendera sommaren som ledarskribent var snabbvarianten: "Hälsingland, det är som Dalarna typ, fast närmre havet".

Annons

Nu har jag sommaren bakom mig, och bygden är inte längre möjlig att sammanfatta i en mening. Och ödemarker? Den värderingen har jag lagt på sophögen för länge sedan.

Det var en frånvarande morgontidning som först fick mig att förstå hur det är att bo i en småstad. Trots registrerad adressändring kom inte min DN på morgonen. Suck och stön - vis av erfarenhet förberedde jag mig på att bli runtslussad mellan olika kundtjänster i timmar.

Men så slog det mig: brevbärarna sitter ju inte långt från min nya arbetsplats. Tänk om jag skulle ta och prova den här småstadsprylen och bar gå förbi och snacka lite. Ja, jag måste medge att tanken kändes barock. Men med kafkaotisk kundtjänst i vågskålen grep jag ändå efter halmstrået.

En timme senare jag är osedvanligt lätt i stegen. Vet ni vad som hänt?! bubblade jag till kollegor jag ännu inte kände och berättade om det som var vardag för dem, men ett smärre mirakel för mig.

Brevbäraren jag träffade var nämligen tillmötesgående och inte stressad. Och inget "det där är inte mitt problem". I stället gick vi till tidningslagret - som inte var outsourcat till Långtbortistan utan som låg i samma hus – där de uteblivna tidningarna återfanns i prydliga högar. Felet, som låg på min dåligt uppmärkta brevlåda skulle brevbäraren "svänga förbi i eftermiddag" och se över. Och som inte det var nog, "skulle han passa på att snacka med tidningsutdelaren. Som har lite problem med språket, men jag följer med i morgon bitti och ser till att allt blir rätt". Det var en tårögd storstadstjej som där och då började skissa på den permanenta flytten till Ljusnandalen.

Bristen på krångel och "det fixar sig" -mentaliteten som omgav min vistelse i Hälsingebygden fortsatte överraska mig hela sommaren.

Men så känns allt lite närmre här - och det inte bara för att städerna är fysiskt mindre.

För är man inte kollegor så är man föräldrar till samma knattelag, grannar, gamla klasskompisar eller engagerade i samma klubb. En landsbygdsklyscha jag kände till från TV, men som jag behövde uppleva på nära håll för att förstå kraften i. Kan det vara grundbulten i det som måste vara Sveriges mest aktiva landsbygd? Cruisingar, spelmannskvällar, kôlbullar, buskis, auktioner, musikaftnar, historiska utställningar, prova på och var med. Med gemensamma krafter men med begränsade resurser har byar och föreningar sett till att hålla turister och bofasta sysselsatta. Aldrig mer att jag benämner Hälsingland som ödemarker.

Under en stockholmsspelning i helgen tillägnade östersundsångerskan Annika Norlin (känd under artistnamnet Säkert!) en sång till alla dem som flyttat till huvudstaden från mindre orter. "Den här är till er, som vet att det är någonting i hjärtat som brister när man flyttar och någonting som brister om man blir kvar".

Kanske lite väl ödesmättat. Men ståendes där i publikhavet fastnade hennes formulering.

I morgon flyttar jag återigen tillbaka till Stockholm. Och det ska bli underbart.

Jag saknar att se utflippade kids i det senaste modet stå och hänga i gatuhörnen. Att gå till en pretentiöst inredd bar och få en perfekt blandad Old Fashioned. Att kunna tjuvlyssna på Sveriges kulturcreddmaffia vid ett cafébord. Att strosa förbi Operan, se att röda lampan och undra vilken föreställning som spelas. Och även stundtals att gå ut genom dörren utan att bekymra mig om huruvida det jag gör idag definierar mig som person resten av livet.

Samtidigt kommer jag se Bollnäs kulturhus med vemod i konturerna när det dyker upp i backspegeln. Hälsingland kommer vara minnet av en snäll, enkel och lite smågalen bygd - varm som en filt att lägga kring benen när Stockholm känns allt för kallt. Och nåde den som tar det för en kopia till Dalarna!

Mer läsning

Annons