Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hälsingerunor går i gamla spår

Jan-Olov Nyström har läst den nya upplagan av Hälsinglands hembygdskrets årsbok Hälsingerunor, och efterlyser nya sätt att berätta om kulturarvet.

Annons

I en recension av Hälsingerunor för exakt tio år sedan skrev jag ut förhoppningen att hembygdsföreningarna snart måtte ställa sig frågan om hur arvet ska förvaltas. Vilken slags kunskap ska hämtas ur samlingar? Vilka berättelser ska berättas för att göra historien levande för de nutida generationer som inte har någon som helst förbindelse med det gamla bondesamhället?

Efter läsningen av Hälsingerunor av år 2014 förstår jag att frågorna snart inte kan ställas längre, troligen är det för sent. Med mycket få undantag tycker man sig ha läst denna nya årsskrift allaredan, så pass konventionellt traditionsbunden är den.

Den vitalitet som ibland lämnat utrymme för väsentliga och nytolkande bidrag är nästan helt frånvarande, precis som för tio år sedan behöver årsskriften rustas upp vad gäller redigering och korrekturläsning, den behöver också bidrag av tyngre vetenskaplig karaktär som samsas med det anekdotiska och småskaliga, vilket alltid ska ha sin plats, men aldrig tillåtas dominera. Om nu årsskriften vill tänka sig en framtid, och framtiden är faktiskt redan här.

Personhistoria är något av ett dominerande tema 2014, vilket det ofta är i ”runorna”. Det utan tvivel mest läsvärda porträttet står Joel Johansson för. Hans skildring av Per-Anton Westberg och ”hans magiska vetande” är både gripande och klok. Westberg var ett mångsysslande snille från Bäling i norra Hälsingland, visionär naturdoktor, matematiker och språkbegåvning som aldrig kom till högre utbildning utan fick förbli bonde hela sitt liv, han dog 1968. Vid ett besök i Uppsala föll han i gråt inför åsynen av Universitetets väldiga lärdomsbyggnader och inför insikten av det som förmenats honom.

Johansson skriver mångsidigt och insiktsfullt om denna geniale särling som knäckte problemet med den parlamentariska representationen genom den jämkade uddatalsmetoden, men som också lärde sig flera främmande språk, en skötsam mångsysslare som ivrade för esperanto och absolut nykterhet, ja till och med avhållsamhet från kaffe! Hembygdsrörelsen, skriver Johansson, var inte enbart en konservativ bevarandeform inför modernism och industri, den var också en ”allmogens universitet” och drog till sig ungdomar med en vidare tolkningsram än de äldre generationerna. Klokt sagt, ett tema som exempelvis finns rikt utvecklat i ”Seklets ungdom” av historikern Henrik Berggren (1995).

Mer personhistoria skriver Jan-Eric Berger (Nathan Söderblom), Eva Edström (om läraren Karl-Erik Hansson) och Torbjörn Lang som ger utrymme åt soldaten Erik Hedlind och hans barn.

Vällovligt och intressant är också två bidrag om fotografer. Bror Rickard Svärds bidrag handlar om Agnes Anderssons ”eviga ögonblick” och Owe Norbergs om ”Rehnströms Fotografiska AB”.