Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grupptänkande leder alltid fel

”Det finns människor som vägrar acceptera grunden för vårt samhälle och som är beredda att skada andra för att få sin vilja igenom.”

När riksdagen i onsdags debatterade våldsbejakande extremism var justitieminister Beatrice Ask tydlig med att fördöma alla former av politisk extremism.

De andra allianspartierna och de rödgröna drev samma linje.

Bara en talare avvek från kammarens konsensus: Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. För honom spelade det mindre roll vad de andra sade.

Debatten var bara en förevändning för Jimmie Åkesson att misstänkliggöra Sveriges muslimer.

Sverigedemokraterna hade inte begärt en debatt om våldsbejakande extremism, det man först begärde debatt om var våldsbejakande islamism.

I kammaren talade han visserligen om islamism, men udden var riktad mot muslimer i bred bemärkelse.

Åkesson gör till exempel medvetet ingen åtskillnad mellan islamism – alltså politisk islam, som kan ta sig många former – och dess extrema form, jihadismen.

Och i nästa steg gör han alla muslimer islamister.

I en intervju publicerad på dn.se i onsdags säger Jimmie Åkesson att det inte går att ”frikoppla islamism från islam eftersom islam inte bara är en religion utan också en politisk ideologi”.

Och hösten 2009 beskrev Åkesson på Aftonbladet Debatt en upplevd islamisering av Sverige som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Hotet för Sverigedemokraterna är inte extrem islamism – det är islam och muslimer.

Partiets livsnerv är främlingsfientligheten och det extrema grupptänkandet.

Det förra brukar de andra riksdagspartierna ivrigt bemöta. Det senare inte lika mycket, även etablerade politiker har ibland svårt att värja sig från identitetstänkandet och tycks stundtals ge gruppen muslimer särskilda egenskaper.

Men den som trovärdigt vill bemöta Jimmie Åkesson måste förstå och angripa bägge delarna av Sverigedemokraternas politik.

Varför tog till exempel Sven-Erik Österberg (S) upp konfessionella friskolor i en riksdagsdebatt om våldsbejakande extremism?

Oavsett avsikten blir det att sätta likhetstecken mellan en grupp, troende, och risken för extremism.

Detsamma gäller uppmaningarna om att ”moderata” muslimer ska ta avstånd från illdåd som sker i islams namn.

Avsikten är god, men genom att använda sig av termen moderat antyder man att normalläget skulle vara någonting annat.

När ställdes ett sådant krav på kristna eller judar? Muslimer som grupp görs till bärare av en och samma åsikt – den politiskt och religiöst extrema.

Muslimer har förstås samma intresse av yttrande- och religionsfrihet som andra svenskar.

Fallenhet för extremism, politiskt eller religiöst motiverad, ska inte bedömas efter grupptillhörighet.

De som vill värna det öppna samhället måste inse detta.

Karl Rydå

Liberala Nyhetsbyrån