Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grumliga avsikter

Varje avslöjande om våra politiker bör inte automatiskt leda till att de ska rullas i tjära och fjädrar.

Annons

Lika lite som "time-out" ska godtas som standardsvar varje gång de agerar moraliskt felaktigt. Eller till och med brottsligt.

Under ett valår intensifieras bevakningen av våra politiker. Det får alla förtroendevalda räkna med och finna sig i. Det är väljarnas rättighet att kunna bilda sig en uppfattning om vem de lägger sin röst på, såväl i EP-val, som i riksdags-, kommun- och landstingsval.

För en tid sedan ertappades den socialdemokratiske politikern Tomas Rudin i Stockholm med att ha snattat en flaska whisky på Systembolaget. När han genast gjorde en pudel och berättade om sina alkoholproblem vändes debatten i sociala medier till hans fördel och alla som kostat på sig ett skämt skulle skämmas. Alkoholism är en sjukdom och i vissa lägen kan det gynna politikern att inneha en människas alla fel och brister. Gudrun Schyman är väl det bästa exemplet på det fenomenet.

När så Söderhamnspolitikern Kerstin Holmström (M) har obetalda skulder på 165 000 kronor, bland annat till bostadsbolag, sjukvård och böter efter en tingsrättsdom, faller största skuggan på partiet. Partikollegan Hans Sundgren hävdar visserligen helt riktigt att partiet inte kan ta in personuppgifter på nya förtroendevalda. Men lite koll är väl inte för mycket begärt?

Skadan för politiker i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet kan bli oöverskådlig. Väljarna må ha fördragsamhet med alkoholism, men inte med nonchalerade räkningar. Framför allt inte när Kerstin Holmström inte ens hörsammat en tingsrättsdom.

I går publicerade Tidningarnas telegrambyrå en granskning av riksdagsledamöternas extraknäck. Syftet kan misstänkas vara att vi ska förfasa oss över deras girighet och samtidigt dra slutsatsen att de rimligtvis inte kan hinna med sitt viktiga politiska heltidsarbete, med så många sidouppdrag.

Med på listan från vårt län finns Anders W Jonsson (C) och Lars Beckman (M). Att Beckman driver ett företag vid sidan om är inget han gjort någon hemlighet av men nu får vi veta att han tjänar drygt 320 000 kronor om året, förutom riksdagslönen.

Anders W Jonsson är ordförande i socialutskottet, vice partiledare i Centern och gruppledare för partiets riksdagsgrupp. Sålunda är han en upptagen rikspolitiker men hinner tydligen med att ha barnläkarjouren en lördagsnatt i månaden på Gävle sjukhus. I reda pengar en extrainkomst på 350 000 kronor.

Men så länge dessa uppgifter inte sätts i relation till eventuell frånvaro eller misskötsel av politikeruppdraget säger de något helt annat än förväntat: Nämligen att barnläkaren inte kan vara borta en hel mandatperiod från sitt jobb utan att helt tappa yrkeskickligheten. Och att den vane företagaren kanske inte tänkt sig att leva på riksdagspension om valet går åt skogen, eller om han helt enkelt tröttnar på riksdagsarbetet och vill "ut i verkligheten" igen.

Det kan inte vara fel att politiker av alla de slag håller en fot kvar i det civila samhället. Så länge öppenhet råder går det alltid att undvika jäv.

För alternativet, när fullt arbetsföra föredettingar lutar sig tillbaka och håvar in pension i stället för att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, är inget vi brukar se på med blida ögon.

Det är skillnad på avslöjanden och avslöjanden.