Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider om människans inre godhet

Har människan en natur? Är hon natur enbart eller samhälle enbart? Att Göran Greider tar sig an den frågan är inte så överraskande, hans utflykter i floran har pekat ut vägen, samhället har aldrig legat långt från trädgården, diskussionen har gällt dem bägge.

Annons

Nu har han gjort denna debattbok om vad människan kan utläsas som, utifrån sina gener, genom sitt evolutionära förlopp, in i historien med klasser, tänkande och politisk kamp. Han brottas med Darwin och letar i komposten hur djupt rasismens maskar krälar, och det gör de ju. Han sänder en stöt igenom Konrad Lorenz, etologen som är bortglömd och död, men nu får han liv och möter den själviske genens skapare, Richard Dawkins. Han som en gång förebådade egoismens årtionden med en bok som förklarade att det var helt i sin ordning, rent av genetiskt menat.

Och som den obotligt goda människa Greider är ställer han dem alla på huvudet och till svars dessutom, plockar isär deras ideologier från deras vetenskap, drar av dem tidsfärgen så att de står där ganska nakna, beskedliga och diskursivt hanterliga.

Istället är det en helt annan natur boken tolkar fram, en tanke om motsatsen; att vi är den samverkande arten, den som i sin svaghet tyr sig till varandra och istället för vassa tänder och starka käkar använder organisation och solidaritet. Jo, det låter sig sägas, och kanske med ett tillägg: dessutom är vi ganska bra på svek, list, bakhåll och lömskheter också. Evolutionärt användbara egenskaper, politiskt besvärliga.

Vänstern måste börja tala om människans natur, utropar Greider, i motsatt ställning till biologister och determinister, för att ge näring åt vår dröm om frihet och solidaritet samtidigt. Vem vill säga emot? Om nu vänstern kan ges evolutionärt stöd får den kanske en nytändning. Vår tid är korkad intill utplåning, våra frihetsläror oansvariga, vår profitjakt ödeläggande, vi kör mot undergången och tror oss legitimerade så.

Det är, som envar förstår, inte bra. Vårt goda samhälle fattas oss, vi är värda bättre. Detta senare är nog den utopiska kärnan hos Greider, som i färden genom klassiker också hinner med att återväcka Marx unga manuskript från 1840-talet. Där människan inte blivit samhällsrepresentanten enbart, ödesbunden till materialismen, utan har hopp, natur, en slags inneboende godhet som samhället förmenar henne.

Ungmarxister, evolutionsoptimister och helt vanliga miljövänner. Vi borde nog alla ha Greider bok i fickan närmsta tiden, på stadspromenaderna och skogsutflykterna under supervalåret.

Annons