Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Graviditet - en riksangelägenhet?

/

I Sofia Coppolas färgsprakande film om Marie Antoinette ägnas många komiska scener åt den unga österrikiskans och den franska kronprinsens äktenskapliga säng. Versailles överdådiga hov står uppradade vid den kungliga fotänden varje morgon, för att så fort sängdraperiet dragits åt sidan konstatera om äktenskapet fullbordats eller inte. Att en arvinge produceras var av högsta vikt för den franska statsapparaten. Trycket på de unga tu måste varit massivt.

Annons

Sverige är inte Frankrike och vanor har bytts ut sedan 1700-talet. Ändå ligger det, i dessa dagar, nära till hands att göra jämförelsen med det svenska kungahuset. I går gick budkaveln snabbt från mun till mun över internet. Swisch förbi twitter, facebook och hovets nerlagda hemsida, för att slutligen landa på riksmediernas nyhetssajter: "Hör upp, hör upp – hon är gravid". I ett slag fick vi se en ung kompetent kvinna på 2000-talet tillfälligt förvandlas till avelsto.

Rabaldern är egentligen rätt naturlig. Vi lever i en monarki där makten ärvs. Föder kronprinsessparet ett barn är statsskickets fortlevnad betydligt mer okomplicerat än om barnen skulle utebli. Och vem blir inte rörd av att se unga föräldrar och söta barn?

Men man kan ändå inte låta bli att förvånas över hur hovet hanterar nyheten. Om barnet planeras till i mars är graviditeten ny. Risken att något missöde gud förbjude händer, är inte obetydande. Kronprinsessans hälsa har säkerligen den bästa uppsikt av läkare som tillfrågats innan pressmeddelandet släpptes. Men ändå. Tänk om olyckan är framme - vad fasansfullt för det unga paret och resten av familjen. Uppståndelsen i media skulle bli omfattande.

I Frankrike väntas en kungabarn á la 2000-talet. Den franska presidentfrun och extremt populära sångerskan Carla Bruni är höggravid med Nicolas Sarkozy. Länge stoltserade hon med sin mage vid fototillfällen utan att något offentligt uttalande gjorts. Även om en graviditet i en republik skiljer sig från den i en monarki, ger det en alternativ bild av hur något som både är en offentligt och samtidigt högst privat kan hanteras. En bild säger mer än tusen ord.

Det sägs att det är kronprinsessan själv som velat gå ut med nyheten. Förståeligt. Pressen på henne har inte varit i Marie Antoinettes omfattning, men i närheten. Och vilken blivande mamma vill inte skrika ut sin lycka till omvärlden? Men då är det, särskilt för en person i Victorias ställning, viktigt att ha goda rådgivare i sin närhet som ser på saken på ett mer sansat och genomtänkt sätt.

2008 avslutade Elisabeth Tarras Wahlberg sitt medieinriktade arbete vid det svenska hovet. Som informationschef anställdes i stället Nina Eldh för att i november 2010 ersättas av nuvarande Bertil Ternert.

Man kan inte beskylla Ternert för kungens ungdomliga utsvävningar och svärfaderns förehavanden under andra världskriget. Men att frågornas omfattning i media kunde ha blivit betydligt mindre är uppenbart. Inte minst kungens beryktade TT-intervju i våras ger signaler om att hovets pressfolk måste professionaliseras i stora mått. Om kungahusets eventuella tillökning skötts optimalt ur ett kommunikativt perspektiv är, givet förutsättningarna, också oklart.

Toppen av Sveriges statsskick finns koncentrerad i en familj. Vare sig vi vill det eller inte blir ett förstfött barn en fråga för allmänheten. Men det är också människor av kött och blod, med tillhörande känsloliv som fokuset då riktas mot. Att begära att hovet ska hantera en graviditet såsom en myndighet hanterar offentlighetsprincipen är att gå för långt. Vissa saker mår bra av att omgärdas av lite hemlighetsmakeri.

Mer läsning

Annons