Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Granskning väckte våg av känslor

En våg av reaktioner har sköljt över oss sedan starten på artikelserien om Glada Hudik-teatern. På helahälsingland.se var antalet kommentarer rekordstort. Övervägande andel är starkt kritiska till att vi över huvud taget skrev om teatern, men det finns även röster som hävdade att allt måste kunna tåla dagsljus.

Annons

Många har läst in värderingar och åsikter i texterna som inte finns där. Avundsjuka är ett vanligt förekommande ord i kommentarsfälten, antagligen syftande på att vi avundas Pär Johanssons personliga ekonomiska utfall av teaterns framgångar.

Skandal är ett nästan lika vanligt ord bland inläggen och de som kritiserar oss menar antingen att vi varit ute för att leta upp skandaler men inte hittat några, eller att vi anser att sakernas tillstånd i sig skulle vara en skandal.

Det säger mig en hel del om hur folk i allmänhet uppfattar press och medier. Nämligen att vi i första hand är felfinnare och att vi använder journalistiken i våra egna dubiösa syften.

Delvis är tidningsmakarna medskyldiga till denna bild. Alltför ofta möts vi av löpsedlar och förstasidor med våldsamt överdrivna och tillspetsade budskap. Det är en förgrovning som pågått under många år och där lösnummersålda tidningar tagit täten. Det kan vara så att utrymmet för en bred, saklig och nyanserad journalistik i dagstidningarna har minskat. Trängseln i medieutbudet gör att tidningar frestas att ständigt ropa högre och högre.

Att i stället redogöra för ett sakläge, att berätta utan moraliska pekpinnar och utan egna värderingar, riskerar ändå att uppfattas som en jakt på skandaler.

Sanningen om vår granskning av Glada Hudik-teatern är ju att den inte innehåller några skandaler. Vilket inte heller var utgångspunkten när vi inledde vår kartläggning.

Däremot fann vi en verksamhet som börjat leva sitt eget liv utan att någon egentligen förmått se vart det skulle ta vägen. Vi såg en verksamhet som växt långt ut över de kommunala ramarna, men ändå styrs som en vanlig kommunal omsorgsverksamhet. Eller inte styrs. Vi fann människor som utvecklats med och i glädje. Och andra som lämnats utanför. Vi fann konsulter som sett en möjlighet till ren affär och stora sponsorföretag som ser en chans att bli förknippade med detta goda. Och vi upptäckte en blandning av skattemedel, privata pengar, bolagsbildningar och avtal i ett bygge som få har insyn i eller en helhetsbild av.

Vi har sett ett värde i att detta kommer till läsarnas kännedom.