Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grammis hägrar för Kristet Utseende

The Kristet Utseende, legendariskt punkmetallband med rötterna i Gnarp, är nominerade till en Grammis i kategorin årets hårdrock/metall.

– Det är overkligt och väldigt smickrande, säger sångaren Jörgen Fahlberg.

Annons

The Kristet Utseende började med en dröm om att skapa något, när två små pojkar i Gnarp i mitten av sjuttiotalet började spela ihop. Det var Jörgen Fahlberg och Jesper Forselius, som under hela barndomen spelade tillsammans. I början av nittiotalet bildades det som kom att bli The Kristet Utseende.

– När vi växte upp kände vi oss udda. I Gnarp på den tiden var det mycket frikyrklighet. Och de flesta i vår ålder ägnade sig åt sport och motorer. Vi hade andra intressen, och satt i replokalen och nötte, berättar Jörgen Fahlberg.

De värvade ytterligare en musiker, Michel Lansink från Sundsvall, och började spela. De uppträdde i för små kostymer och med håret högt uppsprejat.

– Vi ville göra något annorlunda. Bryta transen och vidga vyerna.

Efter några spelningar var det vänner till bandmedlemmarna som tyckte att de borde spela in en skiva.

Sagt och gjort. 1994 fanns skivan klar, och med sin trall- och ösvänliga pubertala punkrock nådde de ut till en större publik, och fick tidigt en stadig fanskara. Låtar som "Bärs som bärs" och "Pang på pungen i Portugal" sjöngs på både för- och efterfester i hela Sverige.

Bandnamnet då?

– Vi hittade en hel kasse med kristna tidningar, som Vakttornet, och när vi satt och bläddrade i dem tyckte vi att alla där såg så frälsta ut. Arm i arm mot paradiset, lämnandes en värld brinnande av synd och skam. Generiska uttryck, blickar och frisyrer. Vi frågade oss om tron påverkar utseendet? Och så kom bandnamnet till.

Efter några framgångsrika år, då de hade hunnit släppa totalt tre plattor, bestämde de sig för att lägga ner, efter en stor avslutningsspelning på Hultsfredsfestivalen 1998.

– Vi kände att grejen hade gjort sitt, säger Jörgen Fahlberg.

Men 2004 sa Janne Wiklund, gitarrist i bandet, "är det inte dags att återförenas?"

Så blev det. Den här gången knöts de till ett större bolag, Sound Pollution, vilket gav ännu mer exponering än tidigare. En skiva släpptes 2006.

– Jag hade helt slutat skriva låtar ett tag där under uppehållet, så när vi började igen var det mest Jannes låtar som utgjorde basen i nya skivan. De var mer hårdrocksbaserade, så därför blev det helt enkelt naturligt så att vår musik blev mer metal än punk.

Deras återkomst mottogs med stor glädje.

– Våra fans hade saknat oss, jag fick en hel del mail och telefonsamtal under åren som vi inte var aktiva.

I november i fjol släpptes så deras femte skiva, Pervogenesis, sju år efter den förra.

Hur har musiken ändrats/utvecklats under de drygt 20 år som har gått?

– Det är som sagt mer metal än punk nu. Men även fans följer med i utvecklingen och inser att man förändras. Vi har ändå lyckats hålla kvar vårt specifika signum, vår vibb. Folk känner igen sig och kan le med oss. De provokativa koncepten, både text- och symbolmässigt, ekar fortfarande. Vi har till exempel haft toaborstar med på våra omslag och foton, som en pastisch på machoidealen som fanns i hårdrocken när vi växte upp, där man gärna poserade med svärd och yxor. De första skivorna hade, trots att de innefattade en mer "pubertal ton" även de en tanke bakom, menar Jörgen Fahlberg

– Det var en spontan reaktion på dubbelmoral, maktmissbruk och hyckleri, främst inom organiserad religion. Men det var förstås även en hel del skojtexter, humorn har alltid varit central för oss. Skrattet och glädjen är ett universellt språk.

Han säger att den senaste skivan tog ett stort kliv framåt rent textmässigt.

– Texterna är mer personliga och kretsar mycket kring min egen andliga resa. Jag har inte fått en gudstro, men jag försöker återknyta till något som är större än jaget; kosmos, naturen och existensen i sig själv.

Skivan fick positiva recensioner – något de i bandet inte är vana vid.

– Det var oväntat. Vi har inte varit så populära bland recensenter förr.

Och skivan ledde dem alltså till en Grammisnominering.

De andra nominerade är tunga namn i genren – Crashdïet, Ghost, Nicke Borg Homeland och Watain.

Det var väldigt smickrande att bli nominerade. De andra är väldigt bra band. Men jag tror att vi alla har lika stor chans att vinna.