Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greider: Rasismdebatt tacksamt för nätet

Tunga klassfrågor svårare att göra nyheter och skandalstoff av.

Annons

Sissela Kyle, programledare för Guldbagge-prisutdelningen som gick av stapeln häromveckan, fick be om ursäkt för hur hon presenterade människor med en annan etnisk bakgrund än den svenska. Bland annat presenterades ståupparen och radiomannen Kodjo Akolor med orden: "Nu blir det färgfilm". Det var inte hon som skrivit manuset och skämten men det blev så pinsamt att hon alltså bad om ursäkt.

Är det bra? Eller blåses en struntsak upp och ges större betydelse än den har? Programledaren sa verkligen några korkade saker och det är bra att hon ber om ursäkt. Men det blir orimligt om dessa enskilda talhandlingar ges så stor betydelse som blir fallet när de sorteras in under det allmänna begreppet "rasism".

Jag vet inte hur mycket fördömanden som piskades upp i medier och framförallt i sociala medier efter galan. Problemet är ett annat och större: Varje dag yttras det i det svenska samhället, och i alla existerande samhällen, småsaker som rymmer en nedsättande eller utdefinierande syn på dem som har en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhällets.

Nyligen sändes ett program i TV om idrottens janusansikte: den kan både få människor att växa i en gemenskap – vilket Pia Sundhage berättade om – och utdefiniera enskilda individer ur en lag-gemenskap.

Den svarte fotbollsspelaren Martin Mutumba berättade om ett träningsläger han var på när han var liten pojke. När ljuset släcktes i baracken skämtade en annan pojke i laget: Jag ser inte längre Martin.

En tioåring kände sig ensam och helt utlämnad. Pojken som sa det där menade säkert bara att vara rolig och hade nog ingen aning om att hans lilla skämt gjorde att en ensam liten kille föll rakt ut ur gemenskapen.

Men det är summan av alla sådana små yttranden, som stiger som ett sorl upp ur alla vardagliga samtal, som illustrerar och skapar mycket av den så kallade strukturella rasismen: Folk säger saker utan att tänka på vad de säger. Var och en av oss, även de mest politiskt medvetna, kan säga idiotiska och tanklösa saker.

Att debattera det som sades under Gulddbagge-galan är därför bra, även om den programledare som läste ur ett – i detta avseende – tanklöst manus inte ska korsfästas för det.

Känslan tränger sig på av att språket, det svenska språket, ibland helt enkelt inte räcker till här. Om det enda ord som finns att tillgå för att kritisera yttrandena i Guldbagge-galan, eller på det där träningslägret, är "rasism", ja då är det ju uppenbart att alla nyanser går förlorade. Sissela Kyles eller manusförfattarens avsikt var inte att vara nedlåtande mot någon. Men allmänt förekommande och segregerande tankemönster talade genom dem. Då är det bra att be om ursäkt, men framför allt att det hela diskuteras.

Den omedvetna rasism som strömmar ur alla tanklösheter som dagligen sägs göder dessvärre också den politiska och ideologiska rasismen och det är därför den måste diskuteras.

Samtidigt är det något absolut märkligt med samhällsklimatet: All denna energi som kan ägnas åt relativt bagatellartade saker – medan däremot de ständigt pågående sociala katastrofer, där hela befolkningsgrupper segregeras ut ur samhället, sällan väcker samma passioner, i synnerhet inte på twitter och sociala media.

Frågor om rasism är mer tacksamma för twittrarna och även för nyhetsredaktionerna, medan de tunga klassfrågorna är svårare att göra nyheter eller skandalstoff av. Upplopp i utsatta förorter? Sådana förklaras vanligtvis alltid i etniska termer – då blir det ju färgfilm – trots att nittio procent av problematiken kan förklaras i klasstermer och bristande fördelningspolitik.

Jag tänkte på det när Mutumba mindes de där jobbiga ögonblicken då han kände sig helt utdefinierad. På träningslägret hade de andra killarna med sig fickpengar och madrasser att sova på – själv sov han på en handduk, och hade inga fickpengar. Han kände sig utesluten inte bara för att han är svart utan för att han kom från klassamhällets nedersta trappa.