Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Golfareslår bortsig själv

Hans Gunnarssons nya roman Albatross handlar om en person som golfar så maniskt att han förlorar kontakten med sig själv och verkligheten; man får nästan en känsla av att han försvinner på ungefär samma sätt som när man slår bort en boll och sedan inte kan hitta den igen. Det är den processen vi får följa och det är en rätt kuslig upplevelse.

Annons

Golfaren och hans sambo hyr en isolerad stuga nära en golfbana under semestern och där spelar han varje dag, också när det regnar. I övrigt rastar han hunden Hyland, utegrillar flitigt, köper och sätter i sig stora mängder öl och whiskey, tycker sig ibland se en egendomligt utstyrd person i skogen och runt stugan och funderar emellanåt på att skriva ett golfreportage. Han arbetar annars med att redigera texter på en byrå.

Gunnarsson skriver ju alltid bra, hans särskilda gåva är att han så obesvärat stiliserar och lyfter in vardagens språk i sina texter. Man hör genast de talandes röster och uppfattar deras tankar, de som rör sig en tum under ytan. Och han möblerar med små medel sina miljöer.

Det språket tryfferar han i Albatross med golftermer. För mig är det som att läsa ett främmande språk där man inte begriper alla orden. Samtidigt har golfaren i just de avsnitten en auktoritet som han i övrigt saknar, där svajar han mer och mer.

En golfbana har normalt 18 hål och Gunnarsson bygger sin bok på samma sätt, med 18 kapitel. De börjar med att ett nytt hål spelas. Varje kapitel innehåller också ett citat från ett polisprotokoll. Man anar alltså tidigt ett brott i andra änden av historien.

Golfaren är kontinuerligt missnöjd med sina rundor och slår sämre och sämre. En del slag är obegripligt usla, han spelar orent, får in enstaka drömträffar men slår i princip bort tusen bollar. Så inser man att Albatross egentligen är en spritbok och att alla snedträffar hänger ihop med berusning och fylla. När en spelare har så mycket alkohol i kroppen blir golfen också en i bokstavlig mening livsfarlig sport och vi hamnar till slut i en avig kriminalroman.

Det finns en kvinna med i bilden också. Att förhållandet dem emellan är på väg att ta slut anar jag först vid sjätte hålet. Det beror på att Gunnarsson hela tiden följer golfaren som en skugga och då skyms hon nästan helt. Ändå kommer vi inte den där mannen särskilt nära. Och den distansen skadar texten, tycker jag. Golfaren verkar så tom; det är väl bland annat denna inre tomhet han flyr ifrån. Men processen är gåtfull och saknar på något sätt både komplikation och insyn.

Dan Sjögren