Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glöd och svalka i Moviken

/

Moviken, vid Norrdellens strand i norra Hälsingland är värd en utflykt bara för att uppleva den gamla bruksmiljön, med naturen i kolhamnen och den stora mäktiga masugnen. När konstnärerna befolkar miljöerna blir det ännu en anledning att resa dit.

Annons

Det är faktiskt två sommarutställningar som invigs i lilla Moviken på lördag. Solveig Bohm Dahlberg, vars mamma Marthes målningar nu visas på Kvarnen i Söderhamn, får vara i egen rätt i en retrospektiv utställning som täcker 65 års skapande, i den mörka masugnen.

För fyra år sedan visade hon sina starka glasfusingobjekt i samma lokal, och denna gång glöder färgerna extra mycket i både glas och oljemålningar.

Glaset, som Solveig Bohm Dahlberg smälter till 850 grader för att föra ihop olika färglager, gör sig bra i masugnens öppning där den ännu hetare järnmalmen en gång tappades ur.

Denna utställning gör det tydligt vad färgen betyder för henne, de gula solrosfälten, sommarglödande vallmoängar, en hjortronmyr i solljus från olika väderstreck och så pingvinfamiljen med stolt ruvande pappa som möter besökaren alldeles innanför ingången.

Först kom keramiken, sedan målningarna. Äldst är två fina målningar från Solveig Bohm Dahlbergs studieår i Paris som 17-åring i början av 1950-talet. Modellstudier där kubistiska former anas. Precis som den franske läraren sa där på konstskolan: "den där svenskan har något speciellt i sig". Och så dessa sprakande motiv från naturen, där nästan all inspiration hämtas.

Glaset kom in i bilden för 18 år sedan och ökade på briljansen i färg och uttryck. I ett fönster skulle de gära sig extra fina, hennes universum med luft och vatten, jord och eld. Nog är det konst till lyst, som hon själv säger.

En promenad till hamnen ger en mer tillbakalutad konstupplevelse, där vissa verk nästan smälter ihop med träden och vattnet. Tretton konstnärer har reflekterat över dåtid, samtid och framtid, en del humoristiskt, annat mer intellektuellt underfundigt.

Ingång till Dellen, heter en liten stuga, av Mats Nord och Karl Arne Ytterström, med glas i dörr och fönster. Sittande på bänken kan man genom glasets färgmönster beundra Dellen och fundera över Rolf Nilzéns gädda ute i vattnet som kanske kan bli försvarets räddning mot den lede fienden?

Hantverksskickligast är nog smederna, Alf Larsson, med sitt skelett till fjärilsvinge, entomologisk recycling, och Sture Hanssons klimatkritiska vandringsledsstolpe. Sista vägvisaren där skogen tagit slut, vid världens ände.

Thorvald Söderbloms snidade män som älskar djur och fåglar vänder på invanda genusbegrepp och Anette Spjutsvik lockar besökaren att trycka på gillaknappen till sin selfiebild en en fågelbur.

Janina Stoor har vågat sig på att ställa ut en målning Isgrim mitt i skogen, och Anneli Piätikäinen visar en guldpyntad ask innanför ett stängsel av gärdsgårdsstörar. Friheten är inte till för alla. En järnskulptur, Kontrapost, bjuder Peter Blank på i vattnet och Ann-Sofie Sundsten fortsätter med sina kluvna kvinnokroppar i lera.

Några verk, av Lars Nordin och Anja Tellin var inte klara när jag besökte hamnen på onsdagen, men till lördag ska allt finnas på plats.

Annons