Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Girighet lönar sig inte i längden

/

Annons

Bonusregnet i bankvärlden fortsätter. Girigheten är provocerande.

Frikostiga utbetalningar tär på bankernas förtroendekapital. På sikt kan det bli en dyr historia.

Svenska bankkoncernen Swedbank klarar verksamheten tack vare stöd från skattebetalarna. Utan staten som garant är det långtifrån säkert att banken skulle överleva. En inte helt orimlig tanke är att man som tack för hjälpen håller igen bonusfesten – åtminstone ett tag.

Det ser inte särskilt snyggt ut när personer i ledande ställning plockar ut stora summor.

Tyvärr är det inte en insikt som delas av bankens ledning. Tvärtom planerar man att betala ut nya bonusmiljoner till valda delar av företaget.

Som alltid finns det en samling argument att plocka fram till bonuspaketens försvar. Swedbank rättfärdigar sig med att det handlar om en avdelning som gjort sig extra förtjänt av uppmuntran. Siffrorna för affärsområdet ser bättre ut än tidigare år. Utan bonusar sägs det vara svårt att motivera personalen.

Konkurrenten SEB resonerar i samma banor. Trots att krisen långtifrån är över anses det viktigt att belöna personer som sitter på nyckelposter.

För oss som står för notan låter det allt annat än övertygande.

Snarare handlar det om en förbluffande brist på ledarskap. Det är svårt att förstå hur företag som har stora problem att klara ekonomin samtidigt anser sig ha råd med extrema lönepåslag.

När finanskrisen stormade som värst höjdes röster för att låta korthusen falla. Kritikerna menade att det skapade större problem på sikt om problemtyngda banker räddades från kollaps. Självsaneringen fungerar nämligen inte utan konkurser. Medicinen är besk men ibland nödvändig.

Det säger sig självt att det är svårt att bli av med företagsledningar som missköter sig om staten hela tiden täcker upp för misstagen.

Precis som bonusar finns till för att uppmuntra en viss typ av beteenden bör det finnas mekanismer som skyddar mot ansvarslöst risktagande.

Nu finns det trots allt många skäl för att gå in med statliga garantier. Banker är en omistlig del av samhällets infrastruktur. Det måste finnas banktjänster att tillgå för privatpersoner och näringsidkare. I valet mellan pest och kolera tvingas politikerna att försöka minimera skadan.

En högst relevant fråga är dock om medborgarna ställer upp lika pliktskyldigt nästa gång. För varje krona som direktörerna slösar bort växer motståndet mot statliga räddningspaket.

Varför ska samhället ta ansvar för företag som är oförmögna att ta ansvar för sig själva?

Varför ska vanliga löntagare hosta upp sina surt förvärvade slantar varje gång det gungar i bankvärlden?

Någonstans finns det en gräns för allmänhetens tålamod.

Girighet lönar sig inte i längden.

Mer läsning

Annons