Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Är du dum – generellt sett alltså?

Skolgården, början av 1980-talet. I ett hörn står ett gäng grabbar i bredspåriga manchesterbyxor, hockeyfrilla och wct-jacka och pratar om senaste avsnittet av Familjen Macahan. Luke har gjort nåt tufft igen. Jag nickar och låtsas att jag har koll, men det lilla jag vet har jag läst mig till i mammas kvällstidning.

Annons

Det är här det börjar. Jag formulerar min första grova generalisering som ska ge mig den där efterlängtade uppsittarkvällen, och en rejäl kompott av amerikansk familymoral, schyssta indianer och nedriga cowboyer.

Mattias Guander.

Vid middagen skrider jag till verket:

– Mamma, ALLA andra får titta på Macahan! Det är BARA jag som inte får vara upp så sent!

Det var förstås inte sant. Det var bara några få som fick titta på milt westernvåld efter läggdags (samma visa med oljedramat Dallas, vars lämplighet som barnunderhållning diskuteras flitigt på Hem och skola-möten).

Läs också: Gansterdetaljer utan värde

Mamma gav med sig efter några veckors intensivt tjat. Det fick alla mina fördämningar att brista, och dåligt underbyggda generaliseringar var den enda bevisföring jag vara kapabel till under flera år: ALLA andra fick Ball-jeans och Salomonryggsäck, ALLA andra fick trimma moppen, ALLA andra fick Minuten-kort och hela barnbidraget och ALLA andra fick åka till Cypern utan sina föräldrar. ALLA från Lekeryd var bönder och ALLA tjejer var dåliga på bollsport.

Sedan blev jag vuxen och försiktigare med generaliseringar eftersom de hade sitt ursprung i en kombination av oförmåga och ovilja att ta reda på hur saker och ting verkligen förhöll sig.

Mitt tioåriga jag var helt enkelt inte intresserad av hur många som verkligen fick titta på Familjen Macahan, jag vara bara intresserad av att få titta själv.

Sedan följde ett par decennier av mer situationsanpassade generaliseringar– komiker skämtar om medelålders män eller kvinnor, idrottsfans förklenar motståndare, politiker gör sitt bästa för att undergräva förtroenden genom att gröpa det sämsta ur sina meningsmotståndare och höja upp det till partitypiska uttryck.

Läs också: Sommarstress säljes billigt

Nu, vid 2010-talets mitt, har vi nått fram till generaliseringarnas nirvana. Aldrig förr har så många generella ståndpunkter lanserats som lagbundna sanningar som i dag.

Allt och alla klumpas ihop, alla nyanser suddas ut, alla särdrag ignoreras för det högre, nej, lägre syftet – att ha rätt åsikt. Inte att veta bäst, för kunskap har för länge sedan fått ge vika för åsikter.

Politiker är oärliga girigbukar, greker är lata, flyktingar är bidragsturister, företagare fifflar med skatten, AIK:are är huliganer, och så vidare.

Oavsett i vilka tryggt likriktade sociala sammanhang vi rör oss målar alla med samma breda pensel och skapar endimensionella bilder som inte ens liknar verkligheten, men som bekräftar just vår världsbild.

Och det, kära vänner, gör oss till ignoranta latmaskar. Eller förvuxna skolgårdsbarn.

Om man generaliserar alltså.

Visst kan vi bättre än så här?

Mer läsning

Annons