Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ändra historien – men var ska man börja peta?

Några steg in i ett skafferi i en hamburgerbar och – poff! En färd genom åren. Nästa steg du tar sker i en annan tid.

Annons

I Stephen Kings tegelsten 22/11 1963, som just blivit tv-serie och ligger på min kudde, tar sig en halvtrött lärare tillbaka i tiden med uppdrag att förhindra mordet på John F. Kennedy.

Idén med tidsresor är inte ny, men ändå evigt kittlande. Frågor: var skulle man vilja hamna i tiden och vad skulle man ändra? Förutom de mest självklara som att under julhelgen 1985 hälla popcorn i bioprojektorn på Grand, rycka några tändstift på Titanic och satsa en slant på aktier i stället för Dokken-skivor, så är jag inte säker.

Särskilt inte om ansvar och moral kommer in i bilden och man skulle behöva stå till svars för sina ändringar. Ansvarsbiten är rätt luddig runt fjärilseffekten, teorin om att ett nätt vingslag på ena sidan jorden är starten till en storm på den andra. Kedjereaktioner.

Just som 22/11 1963 släpps för tv kommer SVT med Fredrik Lindströms serie på temat. I "Tänk om" bollar man med om-faktorn men går också längre genom att konkretisera vad som faktiskt hänt "om".

Och här anas vad små och stora ingrepp skulle innebära.

Den som tycker att det tycks lamt att rädda JFK, kanske inser vidden när programmet tar upp scenariot att Karl X Gustav aldrig kom över isen med sin armé en vinternatt år 1658.

Skåne danskt.

Ingen Zlatan.

Med Stefan Schwartz, Roger Ljung, Martin Dahlin, Patrik Andersson och Rolle Nilsson i röde och vide matchtröjor sannolikt inget VM-brons -94 heller.

Varför dyker den här tv-serien och SVT-programmet upp nu? Är det för att samtiden tycks jävlig och omöjlig att påverka, enklare då att laborera med dåtiden. Vi kanske borde börja i det lilla, med oss själva? Idén att dyka ner i havet av dagar för att ändra något i det egna livet kan rent av te sig mer hisnande och starkt än att peta i världshistorien. En ispärla mindre i nacken på Rolle i fyran, ett ynka "får jag lov" till Sara i åttan. Kedjereaktioner?

Att söka kontakt med fjärilen i sig verkar vara en bra idé om effekten av vinglag stämmer. När Fonus frågar döende människor vad man ångrar mest i livet kommer en lista som kan få själva gråberget att gråta: "att jag tog livet för allvarligt", "att jag inte skrattade mer", "att jag inte var mer med mina barn". Tänk om vi sitter om trettio år och har hittat ett skafferi med en tidstrappa och det enda vi vill är att gå tillbaka till 2016 och garva.

När jag lämnar mina barn på mornarna är kommentaren efter kramen "och så skrattar ni så ofta ni kan". Flåshurtigt, rent av ett pappaskämt och rätt hårt kritiserat framför allt av den äldsta. Men ändå med en baktanke baserad på döende människors ånger och skymten av en fjäril i ögonvrån.

I bristen på rätt skafferi – vad annat kan man göra än att flaxa på?

Mer läsning

Annons