Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linnéa driver en blogg om sin panikångest: "Jag har skämts så mycket för det här"

När det var som värst tappade hon verklighetsförankringen och slog sönder saker. Linnéa Lindberg kämpade i flera år mot obehandlad panikångest. Nu driver hon en blogg om sina erfarenheter.

Annons

Läs mer : Panikångest – kroppens naturliga reaktion

Det plingar till i telefonen efter vårt möte. Femton minuter tidigare har jag bett Linnéa Lindberg sätta ord på bloggen, varför den känns viktig och varför hon väljer att träda ut i det offentliga med någonting så tabubelagt som panikångest.

Hon svarar i ett sms.

"Min blogg är för mig en hjälp. Något för att hjälpa mig själv och andra. För mig är det viktigt att panikångesten kommer fram i ljuset, jag tycker inte att någon ska behöva mörklägga vem man är. Bloggen för mig är att visa att jag är som vilken annan tjej som helst."

Läs också: Anna gör det mest privata offentligt: "Det är fruktansvärt läskigt"

Tidigare under dagen har vi stämt träff hemma hos henne. Det börjar med att jag kör till fel hus och ringer på hos en kvinna som förvandlas till ett frågetecken när jag undrar om Linnéa är hemma. Längre ner på samma gata ropar en sprudlande glad tjej mitt namn. Det är Linnéa.

– Hallå. Haha alltså, HÄR bor jag.

Vi går ner till hennes favoritplats – älven i Runemo. Vattnet är öronbedövande och när jag ber henne beskriva platsen säger hon att den är som hennes panikångest. Kaos.

– Älven är liksom fart och fläkt men ändå lung i mellanåt. Lite som jag, säger hon och skrattar till.

På bloggen kallar hon sig för Mimmi Linnéa Linberg.

Hit går Linnéa när hon behöver omfamnas av stillheten, tryggheten och ensamheten. Ofta med mobilen i handen och hörlurarna i öronen. Musiken är hennes terapi.

När det var som värst använde hon ilskan som en skyddsmur mot panikattackerna, hårda ord och kraftiga slag mot väggar och golv blev till ett givet inslag i hennes vardag. Omgivningen fick skulden för det som växte inuti henne.

Läs också: Johanna har vestibulit: "Att ha ont i underlivet är tabu"

– Jag visste ju varken vad jag sa eller vad jag gjorde under mina attacker. Jag blev elak och väldigt, väldigt arg. Jag anklagade mina vänner och min familj för att det var deras fel att jag mådde som jag gjorde. Jag ville ha empati men kunde inte se att jag skadade min omgivning, säger Linnea samtidigt som hon på måfå drar upp strån från gräset vi sitter på.

Hon tror att hon föddes med det. Men första gången hon kan påminna sig om att hon drabbades av kraftig ångest var redan på lågstadiet. Då var hon sju år gammal – men det var först hösten 2014 som hon började inse att någonting var fel.

Hon beskriver själva ångesten som ett tryck mot bröstet. Hyperventilation. Rädsla. Spänningar och en susande oro i kroppen. Känslor som blir övermäktiga och måste ut.

– Förut kunde jag ha attacker tre till fyra gånger i veckan. Jag skadade mina nära och mig själv så pass mycket att jag till sist hamnade vid ett vägskäl. Antingen söker jag hjälp eller så ... ja, jag vet inte vad som hade hänt.

En kväll bad Linnéa en vän skjutsa in henne på akuten. Det var så hon fick diagnosen. I dag har hon gått i KBT-terapi och äter antidepressiva preparat. Hon har lärt sig att kontrollera sin ångest och har vänt den till någonting bra.

– Jag tror mycket på det där, att vända jobbiga saker till styrkor. Det här är en del av mig och då får jag i stället använda den delen som en tillgång, säger hon och fäller upp den bärbara datorn som hon tagit med.

Läs också: Ida om förlossningsdepressionen: "Jag ville lämna tillbaka min dotter"

"Mimmi Linnéa Linberg. Bland panikångest och lyckorus", står skrivet mot en marmorfärgad bakgrund på displayen.

Linnéa harklar sig och läser högt från ett inlägg som handlar om musikens betydelse i hennes liv. På bloggen skriver hon ocensurerat om allt möjligt, om både stora och små saker. Men framförallt handlar hennes texter om att normalisera det tabubelagda i psykisk ohälsa.

– Det finns igen kunskap om det riktigt, jag vill hjälpa andra samtidigt som jag vill lyfta fram ämnet.

Hon skiner upp och berättar att hon marknadsfört bloggen genom facebookgruppen Edsbyn - Alfta. Responsen har varit övervägande positiv och i kommentarsfältet går att läsa:

"Du har så rätt! Psykisk ohälsa är så tabubelagt! Jättebra att du vågar och orkar stå upp för det. Stor kram till dig!"

" Bra där Linnea stå på dig. Jag tror på dig och ditt agerande tusen kramar."

Läs också: Diagnoserna där killar är norm: ”Tjejer uppvisar inte adhd på det sättet som vi lärt oss

– Jag har skämts så mycket för det här, men bloggen blir också ett sätt för mig att visa vem jag är. Och trots min ångest så är jag precis som vilken tjej som helst.

Mer läsning