Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vägen till Nordkap går via Vågbro

Jag åker rullskidor ibland. Det har framgått i liknande sammanhang som detta några gånger tidigare. I måndags var det dags igen.

Annons

Samma sväng varje gång, från lägenheten på Norralagatan, förbi macken och pizzerian, parera det där hålet i asfalten innan den lilla backen ner mot den lilla lilla rondellen och vägen ut mot Vågbro. Allt var som vanligt ungefär fram dit. Sen såg jag en neongul cyklist i ögonvrån. Nämnda cyklist påkallade min uppmärksamhet genom att säga något jag över huvud taget inte förstod samtidigt som han pekade framåt. (Senare i den här berättelsen förstår jag att han säger "Nordkap" och pekar i riktning mot Vågbro. Helt fel ute var han ju inte, det är ju så att säga på rätt väg.)

Han stannade och fortsatte prata, jag bromsade mina rullskidor (som inte har nån broms, men på nåt sätt går det att stanna ändå) och förstod efter några sekunder att han var italienare. De enda ord jag kan på italienska är ungefär pizza och Francesco Totti, och hans ordförråd på svenska var nog ungefär detsamma om vi byter ut fotbollsspelaren mot Zlatan. Jag förstod att vi inte skulle komma så långt på det, utan att vi fick försöka med pek- och viftmetoden.

Den glada italienaren visade mig sin karta, som var en sån som främst är avsedd för navigation medelst bil. Han pekade på Hudiksvall och jag började förstå att han ville norrut. Jag försökte förklara att han inte kunde cykla ner på den stora, röda vägen (E4). Jag pekade på kartan och sa "no no!". Jag tror han förstod. I stället visade jag honom den smala, vita vägen bredvid. Gamla E4 genom Norrala och vidare norrut. Han nickade glatt och sa "ciao!". Jag insåg att jag kunde ännu ett ord på italienska.

Något senare kom jag ifatt honom igen. I korsningen mot Borg, där han stod och försökte komma fram till vilken väg som var bäst att följa om man skulle till Nordkap. Jag pekade på mig själv och sa "följ mig". På svenska. Buskapet gick fram och i ett par kilometer slog vi följe. Jag frenetiskt stakande på ett par rullskidor, han efter på sin välpackade cykel. "Super speedy" och "mamma mia" var saker han sa om mig och min skidteknik. Jag tror det var snällt menat.

Buskapet gick fram och i ett par kilometer slog vi följe. Jag frenetiskt stakande på ett par rullskidor, han efter på sin välpackade cykel

En stund senare var vi framme på den vita vägen jag visat honom. Jag stannade, pekade på kartan, och han sa nåt som jag tror betydde att han hajade. Nu gick det upp för mig att han cyklat från Italien och att han skulle till Nordkap – och har man trampat genom hela Europa kan jag förstå att man tycker att man nästan är framme när man är i Norrala och därför frågar lokalbefolkningen om var Nordkap ligger.

Den glada italienaren tog fram sin kamera och krävde att få föreviga den svettiga, svenska rullskidåkaren. Vilket han så klart fick. Sen drog han iväg. Norrut.

Och förhoppningsvis lurades han inte av korsningen vid pizzerian i Kungsgården. För om han tog vänster där hamnade han i Trönö. Säga vad man vill om Trönö, men det är lite ur kurs om man ska till Nordkap.

Fler krönikor av Elin Woxlin:

Gräs, fönster – och principer

Desperat jakt på perfektion

Vad jag har i mitt glas ska du skita i

Jag – en vilsen Edsbybo

Mer läsning

Annons