Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Gräs, fönster – och principer

Annons

När man är 34 år och har bott själv i ungefär 18 år så borde det inte finnas så många hushållssysslor som man inte har utfört. Man borde ha diskat, städat, tvättat, putsat fönster, rensat avlopp, klippt gräsmattor, rengjort köksfläkt och luftat element. Och jag har gjort det mesta. Men jag ska erkänna några saker.

För det första har jag nästan aldrig klippt en gräsmatta. Jag bestämde mig ganska tidigt för att gå igenom livet utan att vidröra en gräsklippare. Varför? Egentligen var det bara en fix idé, men jag brukar skylla på att jag under sju somrar krälade i rabatter och rensade ogräs, medan killarna på sommarjobbet fick sitta på åkgräsklippare eller springa med handjagare. Jag gjorde ett statement – fick jag som tjej inte klippa gräs då skulle jag aldrig göra det. Ska sägas att jag fick slingra mig några gånger. Som när jag jobbade som au pair i Lillehammer och då hjälpte till med hushållssysslor. Jag städade, diskade, skottade snö. Och på våren fick jag frågan: Kan du klippa gräsmattan? Jag höll på mina principer och sa nåt undvikande om att jag helst inte gjorde det, och det funkade.

Men en gång kom jag inte undan. En sommar när jag bodde i mina föräldrars hus och levde på sånt som de köpt och fyllt kyl och frys med, så tyckte pappa att jag kunde klippa gräset. Och jag kände att jag inte kunde säga emot. Så jag handjagade gräsmattan på Gräddhyllan i Edsbyn – och slogs av att det faktiskt var ganska kul. Men så klart inget jag skulle göra igen. Och nu har mor och far inhandlat en såndär skalbagge som åker omkring av sig själv och klipper, så nu slipper jag. Den gräsmattan i alla fall.

En annan grej jag har undvikit är att putsa fönster. Jag har bott i drygt tio olika bostäder, men aldrig rengjort fönstren. Fast det har löst sig ändå, eftersom jag är en bortskämd sak som får mamma att passa upp på mig ibland. Så fönstren har trots allt varit hyfsat rena.

Men nu, när jag ändå bott i samma lägenhet i fem år, börjar jag känna att det är ohållbart. Våren är underbar med all sol och sånt, men det gör mig smärtsamt påmind om att mina fönster är mer gul-grå-dammiga än de är genomskinliga. De senaste veckorna har jag insett att jag borde putsa dem.

Nu är det ju inte så att jag inte vet hur man gör. I teorin har jag alltid varit bra på att putsa fönster. En skrapa, några trasor, vatten med diskmedel. Blöta ner, svepa lite med skrapan, torka. Klart. Hur svårt kan det vara?, tänkte jag, och skred till verket här om dagen. Och om jag får säga det själv så tycker jag att jag presterade över förväntan i min fönsterputsardebut.

Visst, nån liten rand kan den kritiske granskaren hitta, men om man tittar på håll och kisar lite så är resultatet perfekt. Jag har bevisat att jag behärskar även denna gren av hushållsarbetet, och jag kan till och med tänka mig att göra det igen.

Fler krönikor av Elin Woxlin:

Desperat jakt på perfektion

Vad jag har i mitt glas ska du skita i

Jag – en vilsen Edsbybo

Mer läsning

Annons