Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Bulimi är inte tillräckligt rock 'n' roll

Drogmissbruket går som en tydlig huvudlinje i dokumentärfilmen om Amy Winehouse liv. Hon köper heroin – åker på rehab. Knarket blir återigen fokus i berättelsen om hennes fall. Och det här gör mig ledsen: Vi måste prata om ätstörningar.

Annons

Hon var ett geni.

Jag står i en provhytt någonstans i Stockholm när en kommersiell radiokanal framkallar vårt första möte och jag tänker att hon är ett geni. Jag vet inte om det var introt – gripande, massivt, rakt på – eller blåsorkestern som pulserar i bakgrunden och intervallvis framkallar ren briljans. Men det var kärlek.

Läs också: Krönika: Långfredag är att gå på dejt med en man som bara pratar om sig själv

”All I can ever be to you, Is the darkness that we knew, And this regret I've got accustomed to.”

Året var 2006 när jag handlöst föll förAmy Winehouse.

Tio år senare återkommer minnet från vårt första möte. Det är torsdag och jag har rensat kvällens kalender från träningspass och vänner för att se dokumentärfilmen om hennes liv.

För mig var Amy Winehouse expressionism i jazz, blues och poesi. Hon kunde blanda musikgenrer hejvilt men slutprodukten förblev en lika magiskt laddad helhet. I mitten på 2000-talet slog hon igenom med albumet Back to black, men framgångarna kantades också av en evig medierapportering runt hennes uppenbara drogmissbruk.

Läs också: Krönika: Heterosnubben som blir kåt när jag hånglar med en tjej

Drogmissbruket går som en tydlig huvudlinje i dokumentärfilmen om hennes liv. Hon åker på rehab – men hinner knappt hem innan hon köper heroin. Knarket blir återigen fokus i berättelsen om hennes fall.

Amy Winehouse släppte sin första platta år 2003 – 19 år gammal.

Under filmens gång är det någonting som gör ont i mig. Det är någonting som får för lite plats. Som alltid får för lite plats.

Vi måste prata om ätstörningar.

"Amy took this giant plate of food. She finished everything and disappeared for 45 minutes... Amy was throwing everything up"

En liten parantes i filmen ägnas åt Amys uppenbara bulimi. Ätstörningen reduceras till en påföljd av det kaos och drama som fanns runt hennes person. Och det här gör mig ledsen.

Studier visar att 50 procent av alla med ett missbruk också har en ätstörning. Bland missbrukspatienter med bulimi är det vanligare att ätstörningen kom innan drogerna och många patienter uppger att knarket blev ett substitut för hetsätningarna. Inte tvärtom – det här enligt en rapport från Statens institutionsstyrelse (SiS).

Läs också: Krönika: En betraktelse från medicinpåsar och svettiga armhålor och dålig lön

Det är få som känner till det här.

Med kändisskapet kommer paparazzifotografer, exponering och sjukliga krav på ett smalt kroppsideal. När Britney Spears "fuckade ur" berördes aldrig aspekten om att hon led av dokumenterad bulimi – vilket bevisligen ökar impulsiviteten.

Givetvis har jag ingen aning om varför Britney eller Amy agerade som de gjorde. Men ätstörningsproblematiken måste belysas ur nya perspektiv och lyftas fram som en orsak till destruktiva beteenden. Inte tvärtom.

När Amy Winehouse dog 27 år gammal hade hon inte tagit droger på över ett halvår. Hon var undernärd och i kombination med för mycket alkohol slutade kroppen fungera.

Jag minns fortfarande vad jag gjorde den 23 juli 2011 – Dagen då jazzen tystnade. Och jag minns hur de första mediarapporteringarna vrålade: ÖVERDOS.

Kanske är bulimi inte tillräckligt rock 'n' roll.

Mer läsning

Annons