Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Långläsning: Hoppsan – vår barndom blev en tv-dokumentär

Bästisarna Emilia Lundmark och Elise Svensson delade allt när de var barn.
Sen kom högstadiets stormar. Tjejerna utvecklades åt olika håll och kunde inte fortsätta tillsammans.
Vänskapen slutade i kyla och sorg.
Och allting fångades på film.

Annons

Själva historien är helt vardaglig. Vem känner inte igen sorgen över en vänskap som kört i diket? Det är mänskligt att utvecklas åt olika håll och att vänskap tar slut. Mänskligt, men sorgligt.

Emilia Lundmark och Elise Svensson i Stocka.

Se också artikeln med tv-klipp från den känslosamma tv-dokumentären

Nu när Stockaungarna Emilia Lundmark och Elise Svensson är i tjugoårsåldern har de delvis hittat tillbaka till varandra. De delar en udda erfarenhet: relationens uppgång och fall finns skildrad i en bitterljuv tv-dokumentär. Den heter Du var min bästa vän, och sändes på Svt förra torsdagen.

Läs också: Film om Stocka-tjejers uppväxt visas i SVT på torsdag

– Jag är så glad att filmen finns. Den är en känslostorm. Vi hade allt tillsammans, vi hade så sjukt roligt. Och så är det så mycket sorg. Det är inte roligt att tappa en kompis man varit så nära. De känslorna kommer tillbaka när jag ser filmen, säger Elise Svensson.

Hon och Emilia var bästisar från första dagen i skolan fram till högstadiet, och säger att de skapade sina personligheter i samspel. Tjejerna uppmuntrade varandra inom musik och teater. Deras tillit gjorde att de kunde vara kritiska och hårda mot varandra. Det var så de visade sin kärlek, säger de. På så sätt lärde de sig den viktiga konsten att stå på sig, att vara lite stor i käften.

Hélène Aastrup Samuels blev som en extramamma åt tjejerna.

För tio år sedan var dokumentärfilmaren Hélène Aastrup Samuels nyinflyttad i Stocka, den vackra lilla kustbyn i Nordanstigs kommun. Hon hade lagt märke till två härliga tjejer som alltid studsade fram tillsammans. Hon var på jakt efter en bra historia att sätta tänderna i när Emilia och Elise knackade på hennes dörr. De ville sälja lotter.

– Jag frågade vad de skulle ha pengarna till. 'Ja... till mickar och sånt'. De skulle starta ett band. Då förstod jag att här fanns det en röd tråd för mig att följa, säger Hélène Aastrup Samuels.

Läs mer: Röda mattan rullar ut för filmfestivalen

Det här minns tjejerna knappt själva. Det var ju en evighet sedan, ett annat liv.

– Vi var för små för att fatta vad det var Hélène ville. Men mitt största intresse var att få vara på scen och synas, fatta då att det kommer någon och ska följa en med en kamera. Det är ju drömmen, säger Elise.

De skrattar åt hur de sa till slöjdläraren att "det kommer en tant och filmar oss" och de fick vara centrum för uppmärksamheten. Den snälla tanten och hennes kamera blev en naturlig del av vardagen, av uppväxten.

Hélène Aastrup Samuels samlade på sig hopplöst mycket filmmaterial där hon andfådd försöker hålla jämna steg med Elise och Emilia när de skuttar iväg i sin egen gemensamma värld. Totalt finns 120 timmar film med tjejerna, men de träffades minst lika ofta utan filmkameran. Hon blev som en extramamma åt dem.

– Det känns väldigt bra att jag har fått följa dem. Det är alltid en stor gåva att få tillit av barn. När tjejerna gled isär var jag lika olycklig som de, säger Hélène Aastrup Samuels.

Elise började skolan ett år i förtid, och dessutom mognade Emilia tidigt. Därför hann Emilia bli tonåring medan Elise fortfarande var barn. Emilia hade det kaotiskt under tonåren. Hon sket i skolan i perioder, skaffade sig en provocerande stil, hoppade på och av tre olika gymnasieutbildningar och provade en massa dumma saker, som hon säger själv.

– Det var levaloppanlivet, och där ville inte jag vara med. Jag var så liten då, när Emilia var tretton var jag elva, säger Elise.

– Samtidigt som jag tog den där vägen åt fel håll, skulle jag inte kunna gå den och ändå ha dej kvar? funderar Emilia.

– Jag förstår hur du menar. Jag ville inte gå ifrån dej. Men jag kunde inte stanna kvar, det blev för mycket, säger Elise.

Vi träffar tjejerna hemma hos Elise i Stocka. De står på tröskeln till vuxenvärlden nu. De har börjat jobba så smått, men inte flyttat hemifrån. Osams har de aldrig varit. Men de slutade umgås i sjuan och en kyla växte mellan dem. När Elise hade "vuxit ikapp" smälte kylan bort. – Vi hamnade väl mer på samma sida när jag blev äldre och du hade kommit tillbaka lite från det kaotiska. Då matchade vi igen, säger Elise. Men det blev ändå inte samma sak. Tjejerna umgås inte länge. Fast de kan ringa ibland, och skicka länkar som de vet att den andra gillar. Och när de väl ses är de nästan lika fnissiga som förr.

– Det känns lite som att vara tolv igen, säger Emilia.

Har man stått varandra så nära som barn blir relationen livslång, det är tjejerna säkra på. Åtminstone om man har lyckats bryta med varandra i tid, innan man har kommit så långt som till gräl. Tjejerna är lyckligt tacksamma för att dokumentären finns. Det vackra de hade är bevarat.

– Det är inte alla som får uppleva sån vänskap som vi hade. Det är jättesorgligt att vänskapen är borta, men så är det. Allt har ju sin tid. Det är väl bara att försöka förstå, säger Elise.

Sedan dokumentären sändes på Svt har många hört av sig till Emilia och Elise. Både kända och okända har tackat. Till hösten ska Filmcentrum börja distribuera filmen till skolor och föreningar. Där ska den användas som ett diskussionsunderlag om vänskap.

– Det känns bra att filmen kommer att få ett långt liv och möta sin naturliga målgrupp. De som är direkt berörda och just nu upplever hur den första starka vänskapen sätts på prov och brottas med de här känslorna, säger Hélène Aastrup Samuels.

Hélène Aastrup Samuels.

Hon hoppas att vuxna kan bli inspirerade att ringa gamla vänner och säga "hej, du har betytt mycket för mig". Det kan bli början till en nystart. Eller så inser man att det finns en bra anledning till att man inte umgås längre. Då kan det bli en befrielse att släppa relationen, tänker hon. Och hon hoppas att barn kan få hjälp att släppa skuldkänslor kring sånt som de gjort i samband med separationer av olika slag.

– Filmen visar att sånt här händer, det är OK. Man gör sina val, det blir förlåtet och det är OK att prata om det, säger Elise.

Se också artikeln med tv-klipp från den känslosamma tv-dokumentären

Här är hela dokumenären: Du var min bästa vän

Mer läsning

Annons