Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slets mellan spriten och Frälsis – nu ska "Ljusdals störste" få en utställning

Ringer det nån klocka när du hör namnet Ejnar Westling? Troligen inte.
Om du hör sången Barnatro då? Garanterat.
Den odödliga klassikern skrevs av en bortglömd man från Ljusdal.
Snart ska han vara mindre bortglömd.

Annons

En grupp herrar i Ljusdal vill bevara minnet efter kompositören Ejnar Westling. På Ljusdalsbygdens museum finns redan ett par kartonger med material.

Ejnar Westling fick faktiskt en bra start i livet 1896. De första åren beskrivs som trygga, hemmet i den lilla byn Sjöbo strax utanför Ljusdal var barnrikt, varmt och religiöst. Men snart rycktes tryggheten undan. Det skapade en rotlöshet som den stillsamme och vänlige Ejnar aldrig blev fri.

Hans mor födde nio barn inom loppet av femton år, och dog 1905 när Ejnar gick i andra klass. Fadern, en skräddare, kunde inte ensam ta hand om de sju barn som var i livet. Det beslutades att kommunen skulle ta hand om barnen. Två drängar från fattigvården i Bäckänge kom och hämtade dem i deras hem. "Det var mycket gråt då detta hände", konstaterar ett ögonvittne torrt i en minnesskrift* från 1996. Syskonen splittrades. Några hamnade på barnhem medan Ejnar blev fosterbarn hos Kristina och August Cederberg som drev Klara-Mors Kafé på Åkern, vid nuvarande Domus-parkeringen i Ljusdal. Två år senare dog även fadern. Ejnar var föräldralös från elva års ålder.

Ejnar (näst längst till höger) på besök hos fosterföräldrarna i Ljusdal.

Fosterföräldrarna var liksom föräldrarna djupt religiösa, de var medlemmar i Missionsförsamlingen. Ejnars enorma musikalitet upptäcktes tidigt och han gick med i Frälsningsarmén, där ju musiken har en central roll. Han spelade horn i dess mässingsoktett, och var så skicklig att han blev enrollerad i Stabsmusikkåren, Frälsningsarméns bästa musiker från hela landet.Stabsmusikkåren hade sitt säte i Stockholm, och Ejnar lämnade Hälsingland för huvudstaden 1913.

Läs också: Nytt bönhus invigt i Nordanstig

Till en början levde han ett kristligt och välordnat liv. Men tydligen hade han smak för starkt, och blev till slut vad man kallar en avfälling.Han levde hela sitt liv som ungkarl och hade ingen direkt karriär vid sidan om komponerandet. I Ljusdal hade han gått som målarlärling. Han arbetade ett par år som försäkringsagent i Stockholm. Under andra världskriget var han frivillig vid Waxholms fästning, "troligen för att komma i åtnjutande av mat och logi" enligt en artikel* i Ljusdals-Posten 1981.

Ejnar Westling är odödlig tack vare sin religiösa sång Barnatro. Den gjordes först känd på grammofon av Lapp-Lisa, och har sedan spelats in av dussintals artister av olika slag. Från Christer Sjögren till Black Ingvars. Men han skrev ingalunda bara andlig musik. Under 1920-talet komponerade han många populära underhållningsmelodier och kunde kalla sig valskung. Hans sånger har till och med sjungits in av Jussi Björling. Oavsett genre är texter och melodier ofta sentimentala, ofta handlar de om längtan efter samhörighet.

Ejnar använde många pseudonymer. Barnatro och annat religiöst är till exempel skrivet i namnet "Gunnar Dahl". Gunnar efter hans äldre bror, Dahl som i Ljusdal. Han tillbringade mycket tid på Stockholms krogar, och ska ha varit omtyckt i sällskapslivet. Han kallades Lille Schubert, och det berättas att han gärna drog en god historia. Men bara mellan ett fåtal ögon, större sällskap var han för blyg för. Det var som att han levde i två världar. På krogen ville han inte bli förknippad med det religiösa, och tvärt om.

En kväll 1930 besökte så Ejnar Frälsningsarmén på Norrlandsgatan. Kanske längtade han till ungdomen, då han fick sin musikaliska fostran inom Armén. Där i lokalen sjöngs O själ, du som vandrar din väg framåt – en sång som han själv komponerat i sina tonår. Något klack till i hans bröst. Han skyndade sig hem till pianot i rummet han hyrde hos en äldre dam på Östermalm, och "kämpade hela natten", har han sagt själv. Klassikern Barnatro var född. Morgonen därpå gick han tillbaka till Frälsningsarmén med orden "Sjung den sången för alla som förlorat sin barnatro". Ejnar sålde sin komposition till ett förlag för 50 kronor. Inom bara några månader hade noterna sålts i en kvarts miljon exemplar, berättas det.

Fortfarande 55 år efter sin död tjänar Ejnar Westling uppemot 40 000 kronor per år. Senaste gången hans Barnatro var en hit var år 2000, då Sveriges artistelit gjorde en samlingsplatta med tolkningar av Frälsningsarméns klassiker. I slutet av 1980-talet kom det in 80 000 kronor i royaltypengar, när ett stort antal engelska telefonväxlar började använda hans Gökvalsen som pausmusik.

Ejnar längst till vänster, som musiker i Frälsningsarmén.

Men livet gick utför för den sentimentale pojken från Ljusdal. Det finns ett par tragiska berättelser bevarade.Huset där han hyrde ett rum skulle rivas, och en dag när han kom hem hittade han sitt bohag utanför i regnet, berättas det. Brev, fotografier, det älskade pianot.Ejnar fick också nacken skadad när han blev påkörd på Vasagatan.Sina sista tio år tillbringade han på Långbro sjukhus i utkanten av Stockholm, där psykiskt sjuka vårdades. Där ska han ha trivts bra.

Ejnar Westling dog 1961, utfattig, ensam och sjuk. Han sände en tanke till sina olycksbröder i musikbranschen innan han lämnade jordelivet. Hans testamente anger att avkastningen från hans stora produktion ska gå till musiker som är "i behov av ekonomisk hjälp". Ejnar var närvarande när organisationen Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, bildades för 90 år sedan. Organisationen fick förtroendet att förvalta hans musikaliska arv. I dag finns 1 622 000 kronor i Ejnar Westlings understödsfond, och pengar delas ut varje år. Sångerskan Monica Törnell, Söderhamn, fick stipendiet 2003.

Då visste hon inte vem Ejnar Westling var. – Det är jättefint att han ville göra ett stipendium, så att musiken kan fortgå. Det är tufft i dag när det är så många i musikbranschen som tjänar pengar på andras prestationer. Det är inte mycket som når fram till artister och upphovsmän, säger Monica Törnell. Hon minns att stipendiet var på 20 000 eller 30 000 kronor, skattefritt. Det delades ut på en festmiddag med SKAP. – Det var väldigt tacksamt att få det just då. Det kom väl till pass om man säger så, säger Monica Törnell.

Läs mer: Monica Törnell: Livet blev inte som det skulle

På Ljusdalsbygdens museum finns det ett par lådor med minnen efter Ejnar Westling. Ingenting från honom själv, men mycket grammofonskivor och noter som har skänkts från olika håll. Och så några fragment som snuddar vid människan Ejnar. Som anteckningar ur barndomsvännen Johannes Esbjörnsson dagbok från 1912. Johannes bodde på gården Höga vid kyrkan. "Mån 8/4 Var Ejnar å alle hit på efm. / kl. 4 blåste vi på fattigfesten" står det på ett ställe. Alle var förmodligen deras gemensamma kamrat Algot. Ejnar verkar ha behållit sin barnatro till slutet. I museets samlingar finns ett brev till ovan nämna Johannes.

Ejnar skrev brevet året före sin död, när han var intagen på Långbro sjukhus. Han skriver att han fått hjärnskakningar och nedsatt syn, med mera, men att han tänker på "det vackra Höga, som jag i min fantasi så klart minns". Och avslutningen: "Hälsa, om det är någon som minns mig". Ett knappt år senare, i juni 1961, fick Ejnar Westling vandra den gyllne bro till sin himmelske fader.Han begravdes på skogskyrkogården i Stockholm. SKAP reste gravstenen, och Frälsningsarméns stabsmusikkår var där. Gissa om de spelade Barnatro:"Uti himmelen blir fröjd,och du själv blir glad och nöjd."

Vid den tiden fanns det säkert många i köpingen som mindes Ejnar Westling. Men nu? Han har varit död så länge så att han hunnit glömmas bort två gånger, minst. 1982 hölls en Ejnar Westling-konsert i Ljusdals folkets park, och det finns flera biografiska klipp om honom från lokaltidningarna den våren. En artikel kallar honom Ljusdals störste son. Det är orättvist att denne betydelsefulla ljusdaling har fallit tillbaka i glömska, tycker tre vänner från Färila.

De är medlemmar i herrklubben Klubben (Som Rotary ungefär, fast utan stadgar och krav. Det sägs att Klubben egentligen skulle bli en Rotary-förening, men inte orkade med alla måsten. På Klubben kommer man och går som man vill.) och där har man pratat om att försöka hedra Ejnars minne. – Vi är inte så bortskämda med kändisar från den här orten, så vi får försöka lyfta fram de som finns, säger Torbjörn Brandt, medlem i den lilla "kommitté" som jobbar med frågan. Det är ett roligt och lite kittlande levnadsöde att han kom från så enkla förhållanden i Ljusdal, och sedan nådde ut i världen, menar kommitténs Lennart Thunvall.

Den tredje medlemmen, Kurt Rådlund, filar just nu på en skrivelse för att få kommunen med på tåget. Gruppen vill inte göra en staty. Det känns lite gammalmodigt, och sådan offentlig konst kan bli en börda att underhålla. Hellre då någon slags multimediaupplevelse med musik och bilder. Kanske i kommunhuset, som nu ska renoveras för miljoner efter branden. Det finns ju en tumregel om att en procent av medlen till offentliga byggen ska gå till konstnärlig utsmyckning. Så varför inte något om bygdens störste, menar herrarna.

Läs också: Torbjörn har inte sålt ett uppslagsverk på tio år

Och museets chef Owe Norberg nappar på idén.

– När vi får vårt nya museum vill vi ha en avdelning som vi brukar kalla Kulturkrumelurer från Ljusdals kommun, med musik, litteratur, bildkonst och dans. Där är Ejnar given, säger Owe Norberg. Ett nytt museum är på gång i Ljusdal, men förverkligandet ligger åratal fram i tiden. Redan till sommaren 2017 hoppas Owe Norberg att kunna göra en sommarutställning. Det är han värd, den vilsna pojken som blev odödlig genom sin musik.

– Han är så mångfasetterad. Han var en betydande musiker på många sätt, dels att har han betytt mycket för väckelserörelsen, dels att han gjort många populärmusikaliska melodier som folk kan tralla. Det måste vi återberätta och återupprätta tycker jag.

Mer läsning