Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vi måste hjälpas åt att bära sorgen

Annons

Josefine Owetz.

När min mamma dog hösten 2013 försvann också en del av mig. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig mer att bli densamma.

Fram tills den där dagen som förändrade allt var min bild av sorg präglad av skildringar i filmer och litteraturen. Jag såg framför mig hur man i sorgen skulle vara omgiven av människor som gav en mat, kramar och tröstande ord varje dag. Att man skulle bli omhändertagen. Jag såg framför mig hur släkt och vänner skulle bilda en mänsklig mur av omtanke runt en.

Jag hade fel.

Jag har aldrig känt mig lika ensam som jag har gjort i sorgen. Det sägs att i nöden prövas vännen. I mitt fall var resultatet nedslående. Jag är ledsen, mina vänner, men på den här punkten var de flesta av er värdelösa.

Jag förstår att människor som inte själva har upplevt svår sorg känner sig osäkra inför att möta någon som befinner sig mitt i sorgen. Men tro mig, att göra någonting är bättre än att låta bli.

Läs också krönikan: Döden i en liten låda av plåt

Det fanns som tur var några människor som fanns där för mig. Tack för att ni gjorde det, utan er hade jag aldrig klarat att ta mig igenom detta. Men överlag upptäckte jag hur dåliga vi är på att möta varandra i sorgen.

"Jag finns här" skrev många människor i sms och mejl. Men det gjorde de inte. Jag förstår att alla menade det de skrev, men det enda de orden betyder tills man faktiskt agerar är att de ger en lite mindre dåligt samvete.

Som i hjärtat.

Vad jag önskar att någon hade struntat i att jag inte hörde av mig och i stället knackat på dörren någon av alla de där ensamma dagarna. Att någon hade sagt: ”Du behöver inte bära din sorg ensam, jag finns här.”

Även om du säger till den som sörjer att höra av sig kan du inte förvänta dig att så också sker. Att be om hjälp är svårt i vanliga fall. Men när att bara gå till affären och handla mat är oöverstigligt känns att lyfta luren och be om hjälp väldigt avlägset.

Jag lovar dig att du inte gör någon skada om du faktiskt knackar på dörren och ber att få komma in. Hjälp till att städa och laga mat. Fråga hur personen mår och var där för att lyssna. Finns där med kramar och tystnad. Och finns där även när begravningen är över och den tunga vardagen tar vid.

Läs också krönikan: Jag är hans mamma i evighet

I dag, två och ett halvt år efter min mammas död, börjar jag så sakteliga återhämta mig. Sorgen kommer jag att bära med mig resten av livet. Den är inte längre lika blytung att bära, men den är alltid närvarande.

Nyligen städade jag undan mammas parfymflaskor som fortfarande stod kvar på hyllan i badrummet. I hjärtat kändes det som att flytta ett stenblock.

Min bild av sorg kommer inte längre från fiktionen, den kommer från verkligheten och den är ful och ensam. Att känna sig som världens mest ensamma person är en dålig känsla för någon som inte vet hur den ska göra för att orka ta sig i genom nästa dag.

Lämna aldrig en människa i sorg ensam. Vi måste hjälpas åt att bära sorgen.

Mer läsning

Annons