Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Stressen är överhängande, lyckan total"

Nu är det nära. Nu är det JÄVLIGT nära. Snart kommer jag att vara fru Åhs.

Annons

Alla ni som någon gång har gift er förstår nog mina känslor i nuläget. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot min bröllopsdag.

Eller, jag kanske ska förtydliga att det är veckan innan jag räds. Själva bröllopsdagen längtar jag efter så det skriker i mig. Och det är nära nu. Ungefär två veckor när du läser detta.

Vi har valt att göra allt själva. Och med allt menar jag allt. Det är nu mitt kontrollbehov kommer till sin fulla rätt.

Moa Fredholm

Vi kommer att laga all mat till våra knappa 80 gäster, tillverka dekorationerna och min blivande man ska sy mestadels av sin klädsel. Smink, hår. Glasen har vi naturligtvis inte gjort från grunden, men nära nog vågar jag påstå.

Vore det inte nog, så säg. Men vi ska också tillverka (ja, tillverka!) tallrikarna till huvudrätten...

En del av ovanstående är klart, men mycket återstår och en ganska stor del måste göras om – ja, du gissade rätt. Tallrikarna. Vi råkade nämligen göra dem giftiga... Ja, det hände verkligen. Så klart det hände. Varför inte?! Fråga mig inte hur. Snälla, låt oss bara glömma och gå vidare.

Stressen är överhängande, lyckan total. Något mer omvälvande har jag aldrig varit med om.

Hur jobbigt det än är med alla förberedelser inför vår gigantiska dag så är det med glädje jag ägnar kvällarna åt diverse pyssel och planering.

För mig är det väldigt stort att gifta sig, att knyta knuten (som man säger på engelska). Jag tar det på allvar, det ska vara vi för alltid. Med det sagt; som liten, som yngre, drömde jag aldrig om min bröllopsdag. Jag var inte sådan. Jag spelade fotboll. Jag fokuserade på jobbet. Jag ville resa.

Tills den dag då jag träffade Adam (håll i hatten, jag skulle aldrig ge upp mina drömmar för att gifta mig, det är inte 1950! Ni förstår vad jag menar).

Nu kommer jag bli sliskig, men så var det. Jag vet inte om jag visste från allra första dagen, men jag kunde inte tänka tanken på att inte träffa honom igen (en som är pedant när det kommer till städning ska man hålla hårt i *wink wink*).

Vi började prata om vårt hypotetiska bröllop långt innan han friade på julafton, vi har också pratat mycket om eventuella barnnamn.

När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag känns allt detta helt galet. Jag såg mig aldrig som någons fru, jag såg inte mig själv som någons mamma. Jag hade ingen aning om att det skulle göra mig så här lycklig. För det är det jag är. Rätt och slätt lycklig.

Och det har inte med bröllopet att göra. För vem bryr sig EGENTLIGEN om ett juridiskt papper.

Kärlek, gott folk. Kärlek. Love is in the air. Ostigt som bara den, men jag tänker inte ljuga.

Mer läsning

Annons