Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ett liv att leva

Annons

Hon öppnar ögonen. Sova är inte ett alternativ, men inte heller att vara vaken. Fan, febern är tillbaka.

Varenda kroppsdel, vartenda andetag, smärtar. Den här gången varar hostan flera minuter. Det rosslar i lungorna, djupt, djupt ned. Varenda muskel känns överansträngd, bara att sätta sig upp är en kamp i dag. En välbekant smak av salt når hennes mungipa. Tårarna rinner, igen. I dag hade hon hoppats på att få slippa yrseln och svimfärdigheten från antibiotikan, men nej. Hon är så obeskrivligt less på att må så här.

Dagarna spenderas ofrivilligt på soffan. Sällan finns energi till att ens stå upp. Kroppen samarbetar inte, även om hon så gärna vill. Hon måste inhalera, ofta och mycket. Pulsen är hög nu, syresättningen ovanligt kass. Hon känner varken hunger, smak, eller luften hon kämpar för att kunna andas.

Hon vilar ögonen på världen utanför fönstret. Där ute pågår livet. Allt hon vill göra, uppleva, det bara svischar förbi. Hon saknar stallet, och Coda, hennes älskade häst. Hon saknar att kunna följa med på kompisarna för lunch på favorithaket. Hon saknar att känna solens strålar mot huden, även om hon vid sällsynta tillfällen kan sitta på balkongen. När hon blir frisk vill hon resa och se världen.

Jag önskar att den här krönikan var påhittad. Att den inte handlade om Amanda. Min vän, min förebild, tjejen som ger ständiga perspektiv. Men det gör den, och det här är hennes vardag.

Det har gått över ett år sedan Amanda fick ett, och bara ett, alternativ av sin läkare: lungtransplantation. Amanda har den ärftliga och obotliga sjukdomen CF, cystisk fibros, och det är hennes sista utväg. Görs inget riskerar hon att dö, om så av en simpel förkylning. Jag biter mig i läppen när jag skriver den här meningen. Amanda kan dö, om hon inte får nya lungor. Dö.

Jag biter mig i läppen när jag skriver den här meningen. Amanda kan dö, om hon inte får nya lungor.

Även om döden är en naturlig del av livet är det bortom surrealistiskt att drömma mardrömmar om sin jämngamla kompis begravning. Jag vill skrika rätt ut av bara tanken.

För Amanda kan det där livsavgörande läkarsamtalet komma i morgon, eller om tio år. Ingen vet. Då är det bara att släppa allt, flyga till sjukhuset och opereras. Men allt hänger på att någon annan fattat ett livsviktigt beslut, om att när dennes liv avslutas, ge henne chansen att leva. För det är skillnad på att vara vid liv, och att leva.

Att donera sina organ efter döden kanske kan kännas läskigt, overkligt eller övermäktigt. Beslutet kanske känns självklart, eller så måste det få ta tid.

För mig tog det tid, tills dess att jag träffade Amanda. Fantastiska, älskade och beundransvärt starka Amanda.

Men att registrera sig till donationsregistret tar ungefär tio minuter, online och anonymt. Och bara de minuterarna kan rädda Amanda, och många andras liv. Ett liv hon förtjänar att leva, bortom soffan.

Läs mer om organdonation på Livsviktigt.se

Läs mer om Cystisk Fibros och Fonden Citronfjärien här.

Mer läsning

Annons