Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommentar: Vi måste prata om de tysta kvinnosjukdomarna

I tre veckor har jag arbetat med en artikelserie om kvinnosjukdomar. Jag har träffat fyra modiga kvinnor som lider av endometrios, vestibulit eller förlossningsdepression. Bland dem finns en gemensam nämnare: "Jag vill bara bli tagen på allvar".

Annons

Endometrios.

Rättstavningsfunktionen reagerar. En röd markering bildas under ordet och när jag högerklickar finns inga alternativ. Drygt tio procent av alla kvinnor lider av endometrios, men sjukdomen existerar inte enligt mitt rättstavningsprogram.

Läs också: Vanja och Erika har endometrios: "Det är inte normalt med jättemensvärk"

När jag berättade för vänner och bekanta om den här artikelserien möttes jag av en hel del frågetecken. Inte för att idén skulle vara irrelevant – tvärtom – men många hade aldrig hört talas om diagnoserna.

"Jaha, vestibulit. Det är väl när man får slaganfall och yrsel?", utbrast min mamma.

Och jag klandrar henne inte. För några år sedan skulle jag ha reagerat likadant.

Journalisten Wilma Eliasson har skrivit en artikelserie i tre delar på ämnet kvinnosjukdomar.

När jag träffade Johanna Svedberg, som har vestibulit, uttryckte hon en önskan om att de här sjukdomarna borde bli obligatoriska på sexualkunskapen. Jag kan hålla med henne. Under skolårens biologilektioner belyste läroböckerna mest gallsten och HIV. Vi pratade om impotens – herregud, alla kände till Viagra – men att fem procent av alla kvinnor har vestibulit fick inte ens plats i en faktaruta.

När jag intervjuade Matts Olovsson, överläkare på endometrioskliniken i Uppsala, berättade han att kunskaperna om endometrios fortfarande är små inom vården. Utbildad sjukvårdspersonal kan ha svårt att känna igen diagnosen. Han förklarade det såhär:

"En kvinnorsjukdom tas inte på lika stort allvar och det beror på att symptomen har normaliserats".

Ingen höjde på ögonbrynen när vi stannade hemma med mensvärk. När vi gjorde sexdebut fick vi höra att det skulle göra ont – annars var det nåt galet. I sexan läste vi en bok om förlossning vilken avslutades med "alla nyblivna mödrar ser sin bebis genom ett rosa skimmer".

Många lider i det tysta. Kanske är de omedvetna om att någonting är fel. Att ligga utslagen i menstruationssmärtor hör väl kvinnligheten till, eller? Jag är en dålig mamma om jag inte blir störtförälskad i min nyfödda bebis, eller? Vi måste börja prata om kvinnosjukdomar!

Läs också: Endometrios: "Inom sjukvården uppfattas patienterna som gnällfior"

I många sammanhang beskrivs fortfarande det kvinnlig underlivet som "ett hål med en tofs". Ett passivt tomrum som liksom bara är.

Och vem vill bedriva forskning på ett hål?

Det här är en artikelserie i tre delar. Den belyser endometrios, vestibulit och förlossningsdepression. Jag har träffat fyra modiga kvinnor som vill berätta.

Bland dem finns en gemensam nämnare.

"Jag vill bara bli tagen på allvar".

Mer läsning

Annons