Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: När svart och vitt färgar av sig

Annons

Jag växte inte bara upp med de färgglada prinsessorna från sagorna, utan i min barndom fanns även en prins. Min prins var från den tid då ingen färg fanns – han fanns bara i svart och vitt. Denna prins kan få många att höja ögonbrynen över faktumet att jag, en nittiotalist, ens kan hans namn.

Charlie Chaplin.

Pappa samlade på hans filmer, så de fanns lätt till hands. Varje gång jag hade tråkigt satte min far igång någon av filmerna. Det var den enda lugna stunden mina föräldrar fick om dagarna.

I flera år har jag tänkt på hur den slapstick-komik som jag föll för var utan djup, utan budskap och utan sensmoral. Jag skämdes till och med över faktumet att jag hade gillat det.

Det kanske låter konstigt att jag när jag var liten ville jag gifta mig med mannen med plommonhatt, gåstav och för stora skor. Han fick mig att skratta och att skratta betydde för mig att man var lycklig. Inte ett ord behövdes, för att jag skulle förstå vad det handlade om.

Den första gången jag hörde hans röst var jag besviken, mestadels för att jag inte förstod vad filmen handlade om. Jag skrattade inte alls. Filmen Diktatorn, en satirfilm om dåtidens nazityskland. En film som blev totalförbjuden i många europeiska länder.

Filmen gjordes innan man förstod hur grova och omfattande de brott som nazismen utförde gentemot mänskligheten egentligen var. Kontroversiell, minst sagt. Jag förstod det inte då, men idag är det kristallklart.

När jag för några dagar sedan kom hem från jobbet och ville få mig en nostalgisk fix, började jag söka efter min barndomsprins än en gång. I valet och kvalet mellan vilket svart/vitt vidunder som skulle få mig att än en gång skratta till – hittade jag tillbaka till filmen.

Jag tryckte på play. Och än en gång kunde jag inte skratta. Men denna gång för att jag förstod för mycket.

Det finns en scen ur denna film som jag vill dela med hela världen. Charlie Chaplin, som spelar "diktatorn" för ett tal där han vägrar vara en diktator och istället vädjar till att alla ska ses som jämlikar. Fyra meningar in i talet är mitt ansikte svullet av tårar, han säger:

”In this world there is room for everyone. The way of life can be free and beautiful, but we have lost the way.”

När filmen tar slut, så påminns jag om att budskapet gäller än idag. Med dagens animationer, glittrande sångnummer och färgstarka bilder blir det påtagligt att den svart/vita filmens era anses vara förbi.

Men i mitt tycke kan det svart/vita än idag färga det moderna livet.

Mer läsning

Annons