Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Katten tog en gruvlig hämnd

En halvnära släkting till mig levde under många år med samma vana. Redan halv fyra på morgonen hoppade hans rödrandiga katt upp i sängen på övervåningen för att väcka honom. Katten ville ut för att pinka.

Annons

Min släkting bor avlägset och själv i ett hus på landet.

På den här tiden jobbade han vid bruket och där började man tidigt, men katten väckte honom lite väl tidigt, en timme till hade han gärna sovit. Problemet var att om katten inte kom in så skrek den alldeles förfärligt utanför sovrumsdörren och han vaknade i vilket fall.

Så det var bara att kliva upp, dra på sig strumporna, tända spisen och äta frukostgröten. Halv sju började jobbet och resan till bruket tog tjugo minuter i den gamla saaben. Det blev långsamma morgnar med gott om tid att söla. Trött blev han också, framåt kvällen.

Katten hade en egen historia. En dag dök den bara upp vid huset.

Egensinnig var det minsta man kunde säga om detta rovdjur som var lika röd i pälsen som släktingen var i håret.

Den var en vildkatt och den vågade sig egentligen inte nära människor. Men min släkting blev bästa kompisen, på gott och ont. Egensinnig var det minsta man kunde säga om detta rovdjur som var lika röd i pälsen som släktingen var i håret. Så fort en besökare dök upp var den som bortblåst. Då kunde den lämna kattskålen halvtom på mat, bara för att slippa se någon människa.

Och åren gick, katten väckte släktingen, han släppte ut den, och katten var förmodligen mycket nöjd med livet och de tidiga morgnarna när den kunde dra till skogs eller på friarstråt, eller vad nu en hankatt kan tänkas ha för upptåg.

Tills en dag.

Beskedet att bruket skulle läggas ner kom och den nu gråhårige släktingen förlorade sitt jobb. Det var förstås tragiskt, men det fanns en god sida av det hela.

Han kunde framför sig se långa, lata sovmorgnar. Han ville kunna sova till åtta, kanske ännu längre.

Men det ville inte katten.

Att människovännen förlorat jobbet berörde inte katten det minsta. Den fortsatte med sina tidiga rutiner och väckte min allt mer förtvivlade släkting punktligt, halv fyra, varje morgon.

En dag, när han varit hemma från jobbet i månader, fick han nog och drog igen dörren.

Basta!

Jodå, katten stod utanför i ottan och skrek och skrek, länge, länge. Tills det blev tyst.

Släktingen somnade om och sov djupt, nöjd, som i ett drömskt, rosa, skimmer, borta från all världens bekymmer.

Katten varken syntes eller hördes när han vaknade och började gå nerför trappen till köket, iförd bara kalsonger och strumpor. Den tjurskallen hade väl äntligen gett sig, tänkte släktingen.

När han satte högerfoten på sista trappsteget kom en röd blixt farande genom luften. Katten slog tassarna runt smalbenet och grävde fast klorna i skinnet medan den urinerade sitt fräna kattpiss över hela benet så det rann ner i strumporna.

Släktingen skrek och sparkade, katten for vidare som en oljad blixt till en gömma i huset och sedan smet den på något sätt ut.

På en vecka syntes den inte till.

Den var saknad, tills den en dag åter stod framför huset.

Sedan blev allt som vanligt.

Och så vitt jag vet kliver min käre släkting fortfarande upp halv fyra.

Andra krönikor av Bo Wikman:

Din gamla hjärna ställer till det

Ibrahims tuffa sits öppnade mina ögon

Viktigt med verktyg för att hindra utbrändhet

Att brinna är en förutsättning

Historien följer dig på nätet

Vart tar ditt fett vägen egentligen?

Ångvältens hämnd ekade

Mer läsning

Annons