Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ännu ett liv på tomgång

Displayen lyser upp, ett meddelande på Facebook, ”Hej Tove, hur mår du? Har du tid att prata?”.

Annons

Senast vi sågs gick vi en promenad i alldeles för djup snö utanför ett asylboende i Hälsingland. Några timmar tidigare hade läkaren skrivit ut henne från psykiatrins akutavdelning.

Hon hade ensam flytt familjen som misshandlat sedan barnsben i hopp om en bättre framtid. Hon visar ärren som döljer sig under tröjan, de som alltid ska skvallra och evigt påminna om det onda. Det som inget barn ska behöva uppleva.

Vi kramades hårt innan jag packade ihop mina saker. Uppriven och uppgiven åkte jag därifrån.

Läs även: Viruset vi måste bekämpa – rasismen infekterar vår vardag

Jag svarar med mitt nummer och en halv minut senare ringer min mobil. Vi pratar om vad som hänt sedan senast vi sågs, hur hon mår och vart hon befinner sig.

Vardagligt, men jag hör i undertonerna att det är någonting som inte står rätt till, någonting som hon vill berätta.

Hon bor hos en dam i Stockholm som hon kallar för sin extramamma. Jag andas ut lite och tackar någon jag inte tror på för att hon är i trygga händer. Att hon inte skickats till Ungern än.

Så börjar hon berätta, om domstolarna och överklagandet. Att hon är ett ärende för EU-domstolen, att de vill avvakta med beslut tills krisen i Ungern lugnat sig.

Jag blir glad, men jag hör på att hon är ledsen. Hennes liv står på tomgång.

Omöjligt att jobba, leva eller göra någonting. Det gör ont i själen.

Hur kan vi ta oss rätten att pausa människors rätt att leva? Rätt att känna trygghet och hopp? Varför tycker vi att våra rättsprocesser kan få pågå i år?

Rättsväsendet må vara komplext men det är människor liv också.

För hon gråter, jag gråter och en annan röst tar över. En äldre dams röst.

Den hon kallar extramamma är en stark dam på närmare 80 år. En sådan som öppnat upp sitt hem för en främling.

Damen som andas syrgas och ibland rosslar till i luren förklarar att det är svårt ibland. För hon kan vara lite ledsen och uppgiven vissa dagar.

Samtidigt berättar damen att de tar hand om varandra. Medmänskligheten värmer och tårarna faller nu av hoppfullhet.

Min vän har tur, men hon är bara en av många vars liv står och tickar på tomgång.

Läs fler krönikor av Tove Sahlin:

Skammen är deras – de som verbalt våldtar andra människors kroppar

Osäkra själar letar trygghet i perfektion

Mer läsning

Annons